Nov. 3, 2011

I ett ruggigt höstväder begav jag mig ut för en promenad tillsammans med människans bästa vän. Vi promenerade i 45 minuter tillsammans. Det gör ont i mitt hjärta att se hur snabbt tiden fått honom att åldras. Förmiddagen försökte jag helhjärtat skänka åt studierna och sedan insåg jag hur matt jag var. Träningsvärken efter gårdagens cirkelgym x-pass gjorde sitt gehör, och resten av dagen förflöt i lugn och ro i föräldrarhemmet.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: