Att möta hans blick ännu en gång och se hur hans ögon ler genom skimmer

är som att genom vilja och sorg, skära upp handlederna i tanken.

Om han närmar sig tills jag hör hur hans hjärta bultar och ser hur hans bröstkorg sjunker

 har jag fastnat i mina drömmar, oförmögen att fly från hans charm, mina ben skakar i frustration och motvillig hängivelse

När hans läppar snuddar vid och suktar efter mer, medan hans andetag tränger ut genom näsborrarna och konfronterar min panna, kommer jag att älska honom åtskilligt, och hatar mig själv.

Jag drömde om levande pepparkakor som repade sig mot varandra i olika dimensioner. 
Din haka mot min panna, min mun mot din hals, ditt pekfinger på min näsa. Din kropp som andas med min.

Det är kallt inomhus, kyligt inombords. Dina fötter är som istappar, mina ben skakar. Jag har gåshud, du har håriga ben och fjun på bröstet. Jag tycker illa om det, och klockan som tickar gör mig vansinnig. Du vill räkna sekunderna, tick-tacken gör dig medveten om när vi är tillsammans. Jag hoppas att tiden skall försvinna, den är obekant och absurd. Du tar ut batterierna ur uret, jag lyssnar till tystnaden.

Vi somnar i gryningen. Jag vaknar av slamrandet mot fönsteret, du vaknar av min irritation. Persiennerna gör oss båda instängda, samtidigt som vi gömmer oss från verkligheten. Mitt hår är smutsigt, jag känner mig äcklig. Så fort jag rör mig, rör du dig - du rör mig. Jag vågar inte röra mig, jag vill inte att du ska se mig, för tänk så är jag vedervärdig, motbjudande - ful?

Du är närgången, jag är orolig. Jag har ont i hjärtat, det kniper i bröstet, och du undrar varför jag är anfådd. Jag svettas, täcket är en farsot, min kropp är vämjelig.
 
Du är betagen, jag är konfunderad.
Jag vet inte vad jag vill, men du har förtröstan.

I en park, i en glänta, där jag kände igen samtliga genom omtanke. Vi hade köpt öl, allesammans var prilliga i kroppen. Det var förmiddag och vi satt på en okomfortabel bänk i gläntan under hängande grenar, och planerade dagens bestyr. Vi pratade hela tiden, medan vi drack några klunkar ur den beska ölen. Så småningom hade vi ett förslag gällande kvällen, krogen. Allting rörde sig om väldigt tidiga skeenden, eftersom det var strax innan elva denna förmiddag och vi hade redan uppnått vår tredje öl, samt att utgången planerades så tidigt som klockan sju.

Mitt i all förväntansfull och pirrande hysteri, kom rader efter rader med yngre män gåendes, i samma ålder som mig, pojkar. De marscherade efter varandra längs den lilla stigen vars kurva nådde ut mot vår avskilda park. Det var den enda vägen hit, och den enda vägen bort härifrån.

En oskuldsfull nyfikenhet, och ett uns av rädsla artar sig i luften, när jag inser att de känner igen mig lika väl som jag känner igen dem. Ångesten växer i mitt bröst, när jag ser hur dessa unga män, som tidigare varit mina barndomsvänner,ögon svartnar, och jag känner hur deras ilska är oövervinnelig, och att jag, måste sota för mitt brott.

Var dessa unga barndomsvänner, en symbol för mina tidigare minnen? Var deras hämnd ett tecken på att mitt förflutna ännu inte är förlåtet?

Hastigt blev allting svart. Jag minns att jag ännu en gång återvände och frågade efter min väska, med blåslagna ögon, hos en av mina vänner, samtidigt som jag försökte fly ifrån dessa små barndomspojkar - som nu var spänstiga män. Det dröjde inte mer än ett ögonblick innan de hann fatt mig igen, och ännu en gång var jag under deras våld - medvetslös.

När jag vaknade upp igen var de borta. De unga männen var borta, och i stället såg jag bara mig själv ur ett fågelperspektiv. Jag såg hur min underläpp var sprucken, och hur mitt högra öga hade gulnat, och jag mindes hur de hade dragit i mig, tafsat med sina kraftiga händer på min höft. Jag ville sluta ögonen i tårar och försvinna, i stället letade jag efter min väska.

De hade rövat bort den, förnedringen spreds inom mig. De hade inte bara skadat mig pysiskt och fysikiskt, de hade även tagit saker som betydde något för mig. Jag kunde inget annat än att klandra mig själv, för den hemska människa jag egentligen är. Tidigare hade jag levt i en illusion, det var först nu jag insåg att de hade rätt, jag hade förtjänat alla övergrepp.

Medan jag åkte runt i en buss där alla hade vänt mig ryggen och mina tårar strömmade ner av skam och ångest, hörde jag dig ropa efter mig. Plötsligt fanns där ingen färd, inga hatiska människor, bara jag och du - med min väska.

När jag vaknade upp, insåg jag att du räddar mig även i mina drömmar.