E: Hej!
E: Glad smilegubbe
- Tjena
E: Vad gör du hemma denna afton?
- Ärligt talat, så kan jag helt enkelt inte gå ut
E: Va? Varför inte det? Har du punka på den andra levern också? ( I denna konversationen finns det två levrar)
- Haha! Flirtande smilegubbe.
- Nej, men jag har ont någon annanstans..
- i själen!
E: Aufan, hur känns det då? Maffigt?

Tystnad.

E: Förlåt, skoja bara.

Längre tystnad.

- Jag förstod det. Glad gubbe. Men det är helt enkelt så att mitt hjärta brinner som otukt till min mor, jag blir hellre levande begravd i en stenvägg än att hålla alla dessa frustrerande och obesvarade känslor inom mig. Emelie..
E: Varför just en stenvägg? Är jag lösaktig? Ser jag ut som en sementblandare?
- Jag älskar dig. Du är brödet man vill lägga korven i. Jag är mosen och du är grädden. Du är ett bestiget berg och jag är Gud fader allsmäktig. Jim Carrey! Herre Jesus! Jag har alltid tyckt att du var en riktig sötnos. Det vet du om egentligen, men det blev så konstigt efter att du hade åkt på semester..
E: Varför har du inte sagt något tidigare?
- Kors i allsin dar! Vet du hur detta känns för mig? Du anar inte hur det är för mig, att beskriva allt det här för dig. Och det känns förståss sjukt löjligt, för när det kommer till kritan är jag osäker på om du känner likadant som jag känner för dig. En förälskelse som inte går att tygla, ren och skär passion, olidlig lust. Kärlek. Inte för att överdriva, eller så. Men jag vill bara att du ska veta.. att, kan vi inte typ ta en fika någon gång?
E: Jodå, lite otukt till din mor över en scones
- Du vet inte hur känsligt det här är för mig, du vet inte hur det känns för mig just nu, eller hur?
E: Vet du hur det känns för mig att hitta på hela konversationen själv? Otukt? Nej, detta är värre, detta är perverst. Jag är en pervers psykopat!

- är nu offline. Meddelandet kommer levereras vid nästa inloggning

E: Och har du vin & sprit
så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt de är försent, försent för vin försent för kärlek ren som snö.
Inatt finns ingen väg tillbaks.

E: är nu offline.

Jag vill kedjeröka, med lust och begär, med en tjock glasflaskas överkant mot läpparna, som svider och bränns genom mina halsmandlar, ner i halsen, av stark tequila. Eftersmaken av bitter citron. Jag vill ligga med huvudet mot en skrovlig hallmatta, och stirra upp i taket utan att se någonting, stirrar upp i intet. Allting snurrar, i en osammanhängande, cirkulerande fart, och jag kan inte fästa blicken vid en fast punkt. Det är som att ligga på en brits som ilar fram genom sterila korridorer, påverkad av diverse piller eller tabletter. Stirrar upp i taket, och trots att alla väggar är vita, finns det starka ljusa sken, och virvlande rök av vindar, som snurrar. Jag ligger stilla i en brits men allting snurrar.

Mina ögonglober pressas in i min hjärnsubstans, och jag undrar när alla dessa diffusa ansikten, som inte går att observera i deras eviga rörelse, ska lämna mig ifred. Min hjärna kommer sprängas och resterna av huvudet kommer avdunsta som morgondaggen från ett löv. Drip.
Som när Bambi ligger och sover i den mörka skogen, under sin mammas mage och vaknar med att känna daggen som droppar på hans nos. Ungefär femton minuter senare, kommer Bambis mamma bli ihjälsjukten, efter att ha jagats till döds av en satanistisk dödsätare.

I alla fall, när jag ligger där på mattan utan perspektiv, med en oroväckande promillehalt, och massa andra halter likaså, ser jag ingenting, utan hör endast, trots min hörselnedsättning, det klingande ljudet av vackra melodier och melankoliska texter, av Håkan Hellström. En skorrande och falsk röst som griper tag i mitt hjärta och uppväckter känslor som sprudlar när man ser den man älskar, känslorna som inte går att beskriva, om man inte lyssnar på Håkan. En kyss att bygga en dröm på.
Men just vid detta tillfälle domnade så många känslor bort, förutom mina stora passioner.

Jag springer ut under frustration och bedrövelse; utan att greppa om min egen livssiution, hur kan jag då upptäcka världen och älska honom? Jag kastar mig i snön, och ligger under svartblå himmel med tindrande stjärnor, rökliknande moln stiger ur min mun, från mina andetag. Jag har ingen känsel i kroppen, omedveten om vad den upplever. Kroppen är inte en del av mig, den är någonting annat som jag inte heller förstår mig på. Kylan existerar inte, den enda antydan av förståelse till att det är kallt är mina egna andetag. Vad göör du ikväll? ringer musiken i mina öron, i min hjärnsubstans. Lika levande som när jag låg i den klastrufobiska hallen.

- Vad ska du göra åt det här? Sluta upp med att tänka på honom!
- Jag tar livet av mig och återföds på nytt som en groda vars livsuppgift är att rapa, äta och knulla runt.

Fast egentligen, går jag runt i lila och röda, groteska, Nalle-Puh pyjamasbyxor och beige arbetsskjorta. Tankarna går på högvarv medan jag lider av tristess, rastlöshet och nervositet. Jag vandrar av och ann, men min tankeverksamhet är oändlig.
Jag slängde bort, någon slags vän.

Det handlar om en elefant, Horton, som hittar ett korn, ett damkorn, som han hör röster ifrån. I detta korn finns Vemdalen, och alla Vemarna(?). Hortons uppgift blir att föra denna pyttelilla värld i säkerhet. Jag är lite missbelåten över att idén om Vemdalen redan finns, allting är misstänksamt likt Grinchen, fast i animerad vertion och med en elefant. I följande klipp finns en gulliga lila varelsen, Katie, och i nästa, Horton himself, inklusive Vemdalens borgmästare, vars kroppshydda och fingrar är identiska med Grinchen.

Av någon anledning tänker jag på Bengt;

Andra klippet, ännu roligare! Lite längre, men det är värt det, kolla på hela:

Sportlov, trötthet, medvetslös mobiltelefon, sena kvällar och ont i ryggen. Avdomnat öra, skämt, körskola, mat, snask, överkonsumtion av alkohol. Pank, fördelsedag på g, mediciner, för många tabletter, för mycket ätande, oroskänslor, ångest, sömnproblem, skakig, hårbajs. Städa, sakna, längta, fattig alla hjärtansdagstrams, obesvard kärlek, sårade känslor, tröstäta. Fredagen den trettonde, slå i huvudet, riva axeln, ramla, meningslösa sms, pinsamheter, lust, sätta på vem som helst med penis, göra bort sig. Sludder, blåmärken, transvesiter, alkoholproblem, tårar, längta efter honom, kanske kär i kärleken. Rastlöshet - TRISTESS!!


- G-punkten sitter i röven på alla killar
- Jag har inga punkter i röven! Ingen G-punkt, B-punkt eller någon annan punkt!

Grannen och Arth.

Jag äter "nattamaud" - chips, grovt bröd, räksallad med kvadratformade räkbitar i, vilket får mig att associera med Siesta (i och för sig var den räksalladen varm efter två dagars het sommarvärme i ett tält). Jag tänker på Håkan, tillvaron, men framför allt dig. Bilder passerar, för om jag hade kunnat se oss ur en annan människas perspektiv, ur andra ögon, skulle jag sett oss, fara i full fart ner för en backe i sommarlovets frihet, med vinden i håret, och halsen full av sång, och ljummen öl i handen. Och framför allt en godispåse, eller två, placerade i cykelkorgen. Skulle du råna en bank för oss tvååååå åå?

Vi har så många andra fina minnen tillsammans, som jag hade gett min själ för att uppleva igen. Det är därför jag är så sorgsen denna afton, jag vet inte om det är årstiden, eller våra wanna-be-dieter, som gjort att jag inte upplevt den känslan på mycket länge. Missförstå mig inte, för visst känner jag innerlig glädje när vi fnissar i varandras famn, så som lekfulla små barn.. men jag är orolig över att de äkta stunderna av vänskap och glädje inte ska infinna sig lika ofta. Så att jag, eller kanske vi, misstror varandra, eller glider isär varandra på en annan nivå än ett simpelt gräl.

Samtigigt så är min kärlek till dig helt ofantlig, ja mer än en 3 ton elefant, och lite därtill. En plats, en kväll, en dag, en lång lång tid, skulle inte bringa mig lycka, om inte du var där för att förgylla varje ögonblick. Tanken på att vi någon gång skulle skiljas åt känns otroligt trångsynt. Vi är som ett gammal par, visst har vi våra meningsskiljaktigheter, men det är fortfarande vi. Tar inte långa parrelationer slut?
 
Är det mig det är "fel" på? Har jag fått ett dominantare sätt, är jag störig? För visst är det en självklarthet att ord av förakt talas bakom min rygg. Men det är en human social egenskap som tillhör alla. Jag önskar så innerligt, att det inte är jag som bär skulden för att tillvarorn har förändrats, att det är jag som har förändrats. Men det går inte att ungdå tanken att det är ingen annan än jag som har förstört en bit av den kärlek som jag önskar och behöver från dig och mig.
Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

"Det känns som att du och jag, befinner oss någon annan stans på en avlägsen plats, trots att det sitter mycket folk precis framför oss"
Han skrattade nervöst och sa ja. Jag gestikulerade en bubbla runt oss.

Tanken om att ingenting är beständigt tilltalar mig.