Ord
Orden sattes i onåd, men mina onda aningar kan inte förebrå mig nu.
Jag ta ut sorgen i förskott, innan den slår emot mig för hårt.
Ge mig en liten chans att fortfarande förtränga att du aldrig var verklighet.
Verklighet
Om jag stirrar ut genom glasrutan vars präglande kyla jag känner när jag snuddar vid den med rosenröda fingertroppar, kalla efter den bitande köld jag lämnade för att tränga in i en fristad av värme. Ändå ilar kylan genom min kropp, och mina andetag pressas mot rutan och fastnar som ånga mot glaset. Jag som trodde att den kyla jag kände inifrån var verklig, men som för att bevisa motsatsen kom mina andetag som så många gånger mött dina, att fasta mot glaset genom värme och fukt. Ofta funderar jag över varför mina andetag aldrig fastnade på dig, kanske gnuggade du bort dem från dina läppar och från dina händer. Du har mött mina läppar och fattat din hand över min mun i ett desperat försök att kväva mig.
Ett litet moln av fukt och ånga försämrade min sikt ut över landskapets slätter när de möttes av avdunstande hav som föll ner som ett täcke av kyla, jag kunde inte se världen, men jag kunde undgå att erinra hur den speglade sig över mig. Den lilla värme som lämnat mig och fastnat på fönstret, ville jag fånga och åter göra mitt, för jag vet att hans andetag aldrig har lämnat mig, utan är en del av mig, en del av mina andetag. Du finns i mig, men efter varje andetag jag tar känner jag hur du sakta försvinner ur mig och jag är rädd för att bli som du.
Min kalla pekfinger topp möter ångmolnet av min värme, och jag försöker skriva någonting genom kort som inte påminner mig om dig när mitt finger blir fullkomligt fuktigt.
Jag försåg mig med antaganden om att jag inte behövde ifrågasätta min egen omgivning, men ju mer tanken trängde igenom, kan jag inte undgå att ställa mig inför frågan om vad som är min verklighet. Att tvivla på sin egen tillvaro borde vara ett tecken på galenskap, men det ska nog inte jämföras med tvivel, utan med tröst.
När jag är pressad av en tillvaro som jag önskar att jag inte var delaktig i, finner jag tröst i föreställningen att det inte är en verklighet som berör mig. Som en ung man som står bredvid mig på dansgolvet, hans illvilja mot mig skär som ett skri igenom den dånande musiken, och jag vet att han kommer att förlöjliga mig på grund av hans förakt och min existens. När han hånar mig inför andra, och jag ser deras blickar, är det verkligen min verklighet?
Är de främmande människorna med ilskna blickar verklighet för mig? Är det dem som gäller i slutändan? Är det en ung mans illvilja som sätter stopp för mitt leverne? Är deras åsikter och tankar min verklighet?
Det kommer som en lättnad att få tänka så ibland, precis som att deras onda avsikter inte skulle röra mig ryggen. Mitt tänkande ger mig också ett alternativ till hur jag bemöter de jag älskar. Av rädsla missgynnar jag deras rätt till det faktum att de är en del av min verklighet. Det enda som räknas är när han för in sina andetag i mig, och delar med sig av sin verklighet. Då kan jag känna att jag är något - även om det inte är fullt så vackert, då minns jag att jag lever.
...
Tvivel
Hur kan jag ha undgått att förändras på tre, fyra år? Hur kan det jag kämpade så hårt över att förtränga de senaste åren, när de fortfarande är aktuella?
Ni tror inte på att jag har förändrats, att jag lär mig av mina misstag. Jag trodde själv att jag redan skapat nya värderingar och lärdomar det senaste halvåret, eller året. Det är förståligt att ni inte anser att jag har lärt mig någonting under ett halvår, eller till och med ett år, men efter tre- fyra år så placerar ni mig fortfarande i samma fack?
Är det ni som är fördomsfulla eller har jag inte gjort något för att förändra min tillvaro under de senaste åren? Har jag misslyckats, eller är det tiden som har stannat upp för er?
Kommer ni någonsin att förlåta mig?
Jag vet att det inte går att dölja eller förändra utsidan och tro att den speglar insidan. Det spelar ingen roll hur många gånger jag färgar håret eller i vilken färg, vilken stil jag har eller vilka skor. Men är det inte en ansträngning till förändring? Ni förstår ändå inte vad det är som förändras inom när jag byter umgänge och skola, pluggar och lär mig nya saker varje dag. I era ögon är jag fortfarande den ni ratar, och jag kan inte komma på något annat sätt än att leva med min skuld och skam.
Jag tvivlar på mig själv.
Åtnjuta
Det var en sen fredagskväll, en utekväll, som vanligt drack jag några droppar för mycket, men min alkoholhalt var långt ifrån att överstiga sin gräns. Jag kände mig tillfreds.
Trots att jag snubblade ett fåtal gånger, uttalade och uttryckte mig fel, glömde bort en del av mitt vokabulär. Spillde ett par droppar på tjocka magen som putade ut - trots att jag hade försökt dölja den med en svart tröja. Fast att jag vinglade lite, skrattade lite för högt, kramade och pussade på någon jag aldrig sett förut; så var jag nöjd. Jag var tillfreds med allting, med människorna, lukterna och omgivningen. Med livet. Jag vill försiktigt bekänna ett påstående om att den känslan jag njöt av var lycka.
Hur kunde jag åtnjuta sådan upprymdhet i en liten unken lägenhet fylld av högljutt prat, dofter av alkohol och dunkla syner av cigarettrök?
Var det ruset från alkoholen som strömmade igenom min kropp, och ökade min puls så att blodet flödade ut i mina röda små fingertoppar? Var det dem - de strålande människorna runt omkring mig? Eller var det honom?
Jag vet fortfarande inte. Det enda jag kom underfund med under den här kvällen är hur en sådan vacker känsla, kan slitas bort på några få minuter. Det är en sak att fyllas med glädje och vällust, de uppstår och förtvinar. Men att känna hur lycka och livsvilja slits bort sårar in i själen. När det försvinner känns allting oändligt långt borta, för åter igen existerar mina dystra tankar.
Varför följs alltid glädjen av sorg, och lyckan av smärta och ångest?