Vänskap
Däremot dyker det upp nya bekantskaper som jag hoppas kan ge mig, ge oss, nya äventyr och en början på en bra vänskap. Även om det må låta klassiskt.
Eftersom denna process ha startat (vännerna försvinner som bowling käglor processen) har jag insett hur ett par starka vänskapsrelationer betyder mer än vad jag har trott. Dem betyder så mycket att det gör ont när dem inte är här, det gör ont när jag inte är med dem och det är framför allt inte alls lika roligt. Jag blir besviken på mig själv över att jag inte kan ta tillvara på den tillvaro jag har med dem som betyder mest, jag bör visa dem mer uppskattning. Nu.
En sak till. I samband med detta kan jag inte undgå att analysera och kritisera några av mina närmare vänner. Är dem verkligen det? Kan jag nå en viss grad där jag helt enkelt inte längre står ut eftersom jag inte kan sluta att fokusera på personen i frågas negativa sidor? Egentligen finns det förståss inga negativa sidor hos en bästa kompis, utan bara sidor som man har sett och fått för mycket av, inte sant? Om jag däremot ändå påstår detta och trotsar min egen trovärdighet, kan det ifrågasättas om detta verkligen är en bra vän?
Ni behöver inte fundera vidare, jag har redan arbetat fram en slutsats. Svaret är självklart ja.
Jag saknar Jessica så att det gör ont ända ut i stortån, enda ut i lillfingret, rövhålet och bröstvårtorna. Vilket ni vill. Jag som tyckte att Karlstad la långt borta, plötsligt befinner hon sig i Turkiet. Det är så långt borta att man inte kan ringa, skicka sms. Jag får inte höra Jessicas röst, torra skämt och bestämda inställning till vad som är rätt. Jag har ingen som peppar mig till att stå för mina åsikter, att inte vika mig, trots att jag inte har gjort något fel. Jag vill höra din sarkasm och ironi över hela världsbilden, liksom allting innuti den. Skämten, som får mig att kikna, visserligen kan dem vara vassa men det passar mig utmärkt bra att få höra hennes pessimism om skolan, eleverna också så vidare. Turkiet är för långt för att få mms på en öde busshållsplats, scoutlägret eller en kobajs.
Jag har tänkt på dig mycket dem senaste dagarna. Situationer som jag har hamnat i där jag direkt har relaterat till dig, ett citat eller en gärning som gjort mig frustrerad eller irriterad. Jag har känt mig inklämt och kvävd, eftersom jag inte kan yttra det jag känner och tänker på. För en del av dem känslorna och tankarna, är endast ämnade åt Jessica och ingen annan. För att hon förstår dem, hon lyssnar till dem, hon ger råd och stöttar. Det gör hon alltid annars också, inte endast i dem situationerna jag anpassar till henne. Hon försöker, hon gör sitt bästa trots att jag inte alltid har uppskattat det, kanske inte ens sett det.
Jag skulle kunna skälla ut mig själv, kritisera min envishet, överrösta min ilska och förbanna mig själv över min egoism. Hur kunde jag ha varit så egocentrisk? Jag skulle kunna göra det, jag gör det i och för sig i tanken, men det är inget jag tänker ta upp och skriva ner. För jag vet att hon vet att jag ångrar mig. Att även om hon har varit långt borta, och valt själv att vara det, är det ingen ursäkt till varför jag inte fanns där.
Nu vill jag bara pussas och kramas och gosa, snacka skit och prata ut med Jessica.
Bäst för dig att du kommer hem i morgon. Jag tror att jag har förolämpat turkarna tillräckligt för att det ska vara oroligt för dig att vistas där, så dem lär skicka hem dig inom kort.
Väggar
Varför ringde du mig inatt?
Jag dricker te och läser böcker, från tidig morgon till sen kväll. Jag fastnar i andra världar och blir yr och förvirrad när något utifrån ropar på mig, eller när jag måste slita mig från fantasin och gå på toaletten. Jag minns knappt var jag är, jag vet inte varför jag är där eller vad som händer med den förtrollade plats jag nyss befann mig på, i tanken. Jag dricker ännu mer te, som går rätt igenom mig och jag blir hejdundrans kissignödig. Jag läser ut en bok och börjar på en annan. Sätter mig på golvet som inte längre syns på grund av allt smutstvätt och bråte. Av alla böcker. Jag fastnar någon annan stans långt bort och stannar plötsligt upp i tanken när jag hör hur regnet smattrar mot min fönsterruta. Jag tänker, att nu är det verkligen sommarlov.
Jag stänger in mig bakom mina väggar och undrar om världen utanför dem inte längre existerar. Kan den ha försvunnit under de svala timmarna jag ägnat innanför dessa text täta väggar? Jag blir förvirrad och jag måste öppna dörren och se efter. Jag vågar inte tro vad jag ser.
Jag försöker att finna svaret. Jag pratar med väggarna men dem låtsas att dem inte hör vad jag säger. Dem ignorerar mig, dem ignorerar mina frågor. Dem vägrar ge mig svaret som jag vet att dem håller gömt. Är jag helt enkelt för liten för världen för att förstå? Eller är min okunskap så ofantligt stor?
Jag vet, att egentligen är det enda som fastnar på väggarna mina egna ord och frågor. Ingenting annat.
Sms skickat från: Älskling.
2007-07-22 13.36
"Hej älskling. Jag antar att du ligger i sängen och läser din bok..Men du har antagligen påbörjat en ny. Helst föredrar du sängen och boken före någonting annat, äta har du säkert glömt och datorn är inte att tänka på, inte heller att tillbringa dagen med mig. Tänkte bara säga att den 29 sep är det bokmässa i Göteborg. Nu vet jag att du ler med hela ansiktet, något fick dig precis att kliva upp ur sängen, för nu måste du skriva in detta datum i din kalender! I know it. Puss <3"
Jag läste vad mitt stjärntecken hade att säga om veckan som ska komma. Den lovar mig en super vecka, med mycket passion och kärlek. Mina drömmar kommer att bli uppfyllda. Är det med dig dem menar, stjärnorna? Syftar dem på din kärlek och passion, om drömmarna om dig? Då stämmer stjärnorna, det kommer att bli en super vecka. Handlar detta om någon annan? Det kanske inte alls blir som jag hoppats på, det kanske inte inträffar alls. Jag är trots allt född precis på gränsen från fiskarnas stjärntecken, så är det kanske tecknet efter fiskarna som passar mig bättre? Vilket det nu än är, så måste jag läsa det.
Kommer stjärnorna att svika mig?
Sms skickat till: Älskling
2007-07-22 13.48
"Underbara älskade fina, du känner mig allt för väl. Jag vet inte om jag ska bli förvånad och hävda att det är du som är synsk och inte jag, eftersom du gissade allting på pricken rätt! Jag har nyss börjat på en ny bok och det med bokmässan fick mig att klämma fram ett riktigt flodhäst leende. En sak hade du i alla fall fel om, att jag hellre läser böcker än att umgås med dig. Bruden, du är min favoritbok. Duvet (Hähä duvet..) det är nog bland dem bästa komplimangerna man kan få av mig. Jag saknar dig <3"
Sommaren har flutit på, dagarna har bara sprungit iväg. Inte bara sommarlovet har gått snabbt, utan hela året. Hela livet. Jag kan inte låta bli att få ångest över att jag snart ska fylla arton. Tänk om jag tvingas leva resten av mitt liv ensam? Jag kanske inte finner någon som är villig att älska mig. Att han ska förstå mig begär jag inte, för det gör knappt jag själv.
Tänk om jag låter hela livet springa iväg framför ögonen på mig utan att jag själv ens inser det? Jag super bort dagarna. Jag röker bort min hälsa. Jag skriver bort mitt liv och jag läser mig in i ensamheten.
Jag börjar få smått panik över vad jag ska göra med mitt liv, fast att jag inte har börjat mitt andra år på gymnasiet. Det går för sakta, tiden hinner springa iväg. Allting tar för långt tid. Jag vill att det ska hända nu, jag måste göra något viktigt med mitt liv och min framtid nu. Jag kan inte vänta på att skolan ska starta, att jag ska gå på meningslösa Engelska B lektioner samt Natur. Vad ska jag med det till? Jag ska skriva! Jag tänker sannerligen inte göra det på engelska. Inte tänker jag skriva en bok om lövens framtid eller om svamparnas uppväxt heller.
Jag är naiv till största grad. Jag är inte vuxen eller mogen nog att göra något stort och betydelsefullt med mitt liv än. Först måste jag lära mig att ta hand om det, om mig själv.
Det är bara denna veckan som har gått sakta, i en utdragen takt. Av längtan. Dagarna har känts långa och onödiga. Jag har inte riktigt vetat vad jag skulle göra med dem. Jag har känt mig okontrollerad och frusen. Mitt sinne har varit jagat och jag kan inte släppa klumpen i hjärtat även om jag försöker förtränga den. Det går inte. Jag har väntat på den här dagen, söndagen. Och den skrämmer skiten ur mig.
"Jag åtrår honom endast för att jag behöver bli åtrådd för att överleva"
Hela tiden är det samma fråga, hur lär man sig älska? Måste man älska andra först innan man kan älska sig själv eller är det tvärt om? Kan jag bära mig själv men inte andra? Har jag burit mig själv under hela resans tid utan att själv inse det? Jag läser för mycket.
Nu har jag skrivit in det i kalendern.
Tivolirocken 2007
Att tälta var en ganska svår sak för mig att acceptera och att sedan genomföra det tog mig emot. Jag avskyr att tälta. Inte bara är det för gamla barndomsminnen där jag trots allt har legat i en husvagn, men ändå vaknat upp med massvis av tvestjärtar bredvid mig. Jag står inte ut, med alla krypen utanpå tältet som hittar sina små genvägar och snart lyckas ta sig in. Förresten är det inte bara krypen, det är kylan som förstör det också. Det är iskallt och jag fryser ihjäl under nattens gång. Dessutom är jag allergisk mot gräspollen, så att ligga och sova med endast ett tunt täcke mellan mig och gräset är ingen höjdare. Jag blir oerhört täppt i näsan, jag får knappt någon luft. Skulle jag mot förmodan lyckas somna så lär alla andra ligga vakna eftersom jag kommer att snarka så att det insektsbombade taket lyfter.
Jag kände mig en del försummad, men samtidigt tror jag att jag visade det ganska starkt när vi väl var där. Tills en viss grad betedde jag mig jävligt. Det är en känsla jag får i efterhand, varför skulle jag säga så? Varför var jag inte munter hela tiden och njöt av tiden som vi hade där?
Det går inte att ändra nu, men jag antar att jag får acceptera att jag har dåliga dagar liksom alla andra.
Av banden gjorde The Sounds stor succé. Sångaren Maja vet precis hur det går till, det märks att dem har varit med länge. Det som gjorde det extra roligt var att marioriteten av låtarna man fick höra kunde man texten till, även om man inte är ett speciellt stort fan av The Sounds, men jag borde kanske bli?
Tyvärr kom vi dit ganska sent. Vi hade varit tvugna att gå till McDonalds och handla mat, eftersom vi inte ätit speciellt mycket under hela dagen. Skulle vi få något matintag var det dags att gå då, eller aldrig, och i stället skulle vi få lida med svältande magar, det är fruktansvärt. Det är nog bland dem värsta sakerna jag vet, att vara hungrig. Tycker ni inte att det säger ganska mycket om mig? Glimten i ögat.
Vi såg därför inte så mycket av The Sound, där var redan stora folkmassor, och det var svårt att tränga sig fram till en bra plats.
Snook var däremot en besvikelse, inte för dem själv i deras framträdande för det hann vi inte se mer än 2 minuter av eftersom trycket var så stort. Tack vare dessa mängder av fjortisar som flockades omkring oss, som knuffades och bråkade, endast för att det var roligt, kunde man knappt stå upprätt. Jag var nära på att falla till marken ett par gånger, detta skedde om man inte själv knuffade tillbaka. Mina skor, samt Älsklings skor, och mina fötter vill jag knappt tala om. Vi hade inte så mycket val mer än att bli inknuffade i stora lerpölar som vi desperat till en början hade kämpat med att undvika. Trots detta, var Älsklings vita skor inte vita längre när vi kom ut, mina ballerina skor(jag vet inte varför det blev dem skorna, jag glömde att byta. Dem är ju inte speciellt praktiska eller sköna att gå i under en hel dag) syntes inte längre, jag hade lera som sträckt sig långt upp över fötterna.Öäe.
The Ark som var våran huvud attraktion gjorde mig också ganska besviken. Vi stod ut med att stå så trångt att jag inte kunde lyfta mina armar för att applådera. Svetten rann av oss, men det var inte detta som resulterade i mitt missnöje. Det var att The Ark inte nådde fram längre. Tidigare var Ola så trovärdig när han berättade om kärleken till alla människor, hur olika man än var. Nu var han den största glamour divan jag sett, och det enda som han ville göra trovärdigt var att "vi kommer tillbaka nästa år, kom och se oss då också". Varför? Jag vill inte se dem om det ska vara så att berömdhet, pengar och glamour ska vinna över det verkliga livet, över sanningarna. Över att vara nere på jorden bland oss mänskliga. Det var dem inte, dem var bättre än oss, över oss, dem var bättre än oss människor. Det är inte vad jag kom dit för att höra.
En stor stjärna till Marit Bergman, som gav mig stor inflytande och har en fantastisk personlighet. Hon gav allt av sig själv, hon lös igenom. Jag kände hennes glädje. Tyvärr är hennes musik inte den bästa, men självklart kunde jag sjunga med till "I will allways be your solider" som måste vara den mest framgångsrika och bästa låten hon har gjort. Hon var bäst.
Backyard Babies, ett kärt återseende. Jag har tidigare sett dem ett antal gånger på "Where the Action is" och "sommarrocken". Jag och Älskling stannade kvar efter The Arks spelning vid den scenen och därav fick vi plats längst fram under Backyard Babies spelning. Dem var oerhört bra. Jag kunde inte många av låttexterna men det var ändå underbart att stå där framme, inget knuffande, inget svettande. Bara få står där och se dem. Visst var det lite obehagligt när jag kände en massa händer som försökte ta sig fram, dra upp min tröja eller trycka sig mot mig. Det kan jag leva med.
Det kunde knappast bli bättre. Dregen stal showen som vanligt och var snyggare än någonsin. Dessutom fick jag en ko och ett plektrum. Heja!
Förutom en obehaglig incident under The Ark konserten där en kille i princip försökt att strypa Älskling, jag bet honom i armen, och då blev han rasande och siktade ett hårt slag mot mitt huvud. Security vakterna var dock snabba att dra över honom över staketet. "Vi har haft problem med dig innan" sa dem. Tusen stjärnor till dem.
För att sammanfatta det hela var rocken bra, med flera bra band. Bandet Lillasyster som spelade sist ut var även dem överraskande bra. En lyckad kväll.
Fredagen den trettonde
People, det är fredagen den trettonde idag!
Inser ni vad det innebär? En lång dag av ångestladdad ångest. Nerverna kommer vara veka, nervositeten på topp, för att det kommer inträffa något hemskt, något förskräckligt. Visserligen vet jag inte vad detta förskräckliga kommer att vara, eller urarta sig i. Men jag känner det på mig att det kommer att ske! Även om det bara kommer i form av små ting. Dessa små ting ska man dock inte underskatta, det är dem som tär på en mest. Som gör en irriterad och förskrämd gång på gång, det lär bli långsiktigt. Det blir lager på lager
(Om jag inte slutar skrämma upp mig själv så mycket nu kommer jag med störta sanolikhet att kissa på mig för att yttra min oro).
Om jag ska vara alldeles uppriktig är jag en enormt paranoid. Jag har fått för mig saker som gör att jag inte kan bemöta vissa människor, besöka vissa platser och säga dem där orden. För att jag är rädd. Rädd för att saker ska förvandlas till hur dem en gång var. Att allting som jag har försökt att åstadkomma ska visa sig endast ha varit en ond cirkel, därav "mitt gamla liv" ska börja om från början. Det gör att dagar som denna, som sägs föra med sig otur till även den lyckligaste människan på jorden (om det nu finns någon sådan), gör mig oerhört nervös och jag har svårt att fatta beslut. Eftersom så fort jag ska bestämma mig för något måste jag hela tiden ha att det är fredagen den trettonde i tankarna. Jag måste tänka igenom hur stora riskerna är med vad jag ska göra, om jag nu beslutar mig för att göra det. Jag ska förtydliga det hela med ett exempel:
Om jag vill åka in till stan med några kompisar för att köpa ett par flak inför morgondagen av en langare. Han sägs vara jätte snäll, och man behöver inte åka med honom i bilen, så detta talar för min fördel.
Plötsligt kryper tanken upp att det är fredagen den trettonde och jag blir genast nervös och orolig.
För det första handlar det om resan dit, resan från Svedala in till stan. Som vilken annan dag får jag ta bussen in till stan eftersom jag själv anser att jag inte har något större val. Jag cyklar under de sista minuterna innan bussen ska gå, det innebär en risk bara det. Tänk om jag trillar av cykeln? Det är mycket möjligt eftersom det är en regning dag idag och därav kan det uppstå halka. Jag kan halka i en vattenpöl. Kanske är jag inte tillräckligt uppmärksam och i stället ser jag inte groparna i marken efter dem är fyllda med regnvatten. Därav skulle jag kunna trilla av och slå mig allvarligt eftersom jag aldrig har hjälm. Även om tanken har slagit mig att jag kan använda en skulle jag aldrig sätta den planen till verket, för allvarligt talat, då skulle jag antagligen joina klubb cykelhjälm-mentorerna. Det vill säga Pia och Kerstin. Förresten, jag må låta fåfäng, men det skulle förstöra min frisyr.
Om detta mot mina tankegångar inte skulle inträffa och jag tar mig helskinnad till busshållsplatsen (där det säkert står ett gäng nykomlingar som är från besök från Malmö, som visar sig vara araber med en skrämmande avsikt att komma hit och våldgästa alla tonårsflickor, som är svarthåriga, 1,67 m lång, blåa ögon och som råkar heta Emelie) kommer bussen körandes med full fart och kör av vägen och över mig och mosar mig till en röd form av potatismos som jag för övrigt inte alls tycker om (oavsett om den är röd eller ej). Om inte detta skulle ske och jag tar mig upp på bussen helskinnad och lyckas betala utan att fingrarna fastnar i biljettautomaten så att polisen får komma med en motorsåg och kapa av mina små nedbitna fingrar, då skulle det visa sig att busschauffören var en yrkesmördare, eller nej, chauffören från boken "Kollektivt Självmord", därav är hans avsikter att köra ut bussen över det högsta stupet i världen. KABOM. Förödande konsekvenser!
Om jag däremot lyckas åka med bussen, välbehållen, hela vägen in till Malmö utan att bussen blir påkörd av en onaturligt stor traktor som mosar över oss som tävlingsbilarna på tv, skulle mina vänner vara extremt försenade, och säkerligen skulle en av dem ha avlidit på vägen då den personen stannade på vägen för att käka en pölse som visade sig vara förgiftad och hon skulle falla ner och dö där på stället. Antagligen skulle det vara min bästa vän Bengan, min älskling. Jag skulle få samtalet om Bengans död av hennes pappa Peter som hade gett henne korven, som var pumpad med bantningspreparat för att han ville svälta ihjäl Bengan så att hon kunde bli den smalaste modellen i världen så att han kunde tjäna pengar på henne.
Jag skulle gråta en hel tsunamivåg som skulle ödelägga hela Södervärn, varav jag befann mig för att ringa en langare. Genom mina snyftningar skulle langaren knappt förstå vad jag sa, han skulle komma körandes med 50 lådor vin i stället, för han hävdade att det var vad jag hade sagt. Så mycket pengar ägde ingen av oss och han skulle hämta sin arabsläkt och dem skulle rövknulla ihjäl oss hela bunten, skära i sönder oss i strimlor och skicka hem resterna av oss på postorder.
Det värsta av allt är att jag verkligen ska åka in till stan med några vänner, ringa en langare och köpa två flak med öl. Nu har jag skrämt upp mig själv och alla andra jag känner tillräckligt.
I morgon är det dags för tivolirocken!
Med Anna, Inga, Bengan, Rick, Ulrika och jag själv förståss. Jag ser fram emot ett trevligt dygn med er. See ya.
Behaga
Inser ni att livet är mycket lättare för dem som är söta? För dem som ser bra ut ;snygga, smala, söta, varför inte perfekta? Det innebär stora fördelar att se bra ut, det innebär fördelar inom princip allting. Det går inte att fönerka att folk är enormt utseende fixserade, oavsett om det gäller en arbetsintervju eller personen du ska dela ditt liv med. Den du anställer, eller den du älskar, måste nå en viss standard i det utseendemässiga biten. Det är förståss endast du själv som sätter dem kraven, på hur söt eller snygg den personen kan vara. Men, det finns dem som är söta för alla. Hur du än vrider och vänder på dem ser dem bra ut för allmänheten, oavsett vilken standard människorna runtomkring har. Dem är snygga. Dem får lättare jobb, snyggare pojkvänner respektive flickvänner, blir bemötta på ett bättre sätt, klarar sig igenom svåra situationer lätt med hjälp av andra, dem är populära, har många vänner och så vidare.
Jag säger inte att dem har allt, att deras liv är perfekta eller att dem är perfekta under ytan, att deras personligheter skulle vara gnistrande och underhållande. Jag vill helt enkelt bara höra er erkänna, att männsikor som ser bra ut, har stora fördelar och rent av ett lättare liv.
Undrar hur det känns att vara det, söt.
För mig handlar det ständigt om att behaga andra. Inte om vad som är bäst för mig själv, tvärtom, det som är bäst för andra runt omkring mig. Jag känner behov av att få stöd från omgivningen, uppmuntran, att folk ska se mig. Samtidigt måste jag leva upp till deras förväntningar om hur jag kan bli en bättre människa, någon som alla kan tycka om. Jag vill bli någon som kan behaga alla, med andra ord vill jag bli omtyckt!
Jag borde stå för mig själv, vara rakryggad och skrika ut att detta är jag och ingen annan. Jag ser ut så här, jag är så här, och ni får acceptera det! Att människor är olika, annorlunda.
Det går inte, strävan efter att passa in i samhället eller att tillhöra en grupp är för stor. Dem som lever ensamma, precis på sitt eget sätt och vis är få. Samtidigt som vi vill vara självständiga är vi beroende av andra. Där med är vi redan tvugna att till en viss grad anpassa oss, om inte, så sker det omedvetet.
Vi söker bekräftelse! Ursäkta, jag ska inte tala för alla andra utan för mig själv, jag söker efter bekräftelse. Om det så innebär att jag måste gå ner 20 kg, färga håret blond och operara bort min puckel på näsan så tänker jag göra det, för dig. För din bekräftelse.
Detta är impulsivt skrivit, inte alls genomtänkt, nerkladdat i all hast. Jag står till och med upp när jag skriver. Jag behöve bara vara impulsiv!
Det känns bättre att luta huvudet, borra in sig i famnen, krama om någon, även om det bara är en nalle.
Sakna
Att man ska vara så dum att man måste vänta två veckor och snacka 300 timmar i telefonen med dig innan jag förstod det är sorgligt. Fy mig.
Nu blir du inte av med mig min unga dam, jag kommer ligga i tryggt förvar i din resväska fram till den 21 juli när du åker bort. Då åker jag med dig, håller mig undan från eran kärlekssemester, men med ett vakande öga på dig när jag sitter under en palm i skuggan och käkar vit magnum glass. Muhaha.
Mmmm, glass.
Fest
Ska jag bli utnyttjad en tredje gång?
Det är inte som att det är första gången det sker, utan det händer igen och igen. Att jag aldrig kan lära mig. Det är bara så det är, jag låter dem utnyttja mig. Jag vet inte hur jag ska kunna känna annars.
Dagen efter festen,
vännerna var underbara men folket omkring betedde sig som skit. Dem var otrevliga, blonda, utländska, kaxiga. Kanske är jag fördomsfull, men allt jag och Älskling såg var kyliga blickar och skarpa ord. Festen var full med snobbar och bratz helt enkelt. Samt mina kompisar, och deras kompisar.
Efter bara en liten stund efter festens start började dem slänga ut folk, främst kompisar till mig. Dem som inte kände Eddie skulle ut. Det var folk som gick frivilligt, det blev dålig stämmning, som fortsatte hela kvällen.
Jag är glad över att Älskling var med, även om hon hade det jobbigt, så kändes det bra att jag fick dela det med henne. Vi får se det från den ljusa sidan, nu har vi i alla fall supit ner oss!
Jag kan inte äta, allting smakar vodkacola och gammal spya. Det bränner i halsen så fort jag sväljer och jag är alldeles hes, jag rökte för mycket. Jag har ont i huvudet, som att det ska explodera vilken sekund som helst. Jag ville inte ta mig ur sängen idag. Detta var min enda anledning till varför jag gjorde det, för att skriva.
Jag ljög,
det finns en anledning till att jag steg upp, en anledning som hjälper mig upp ur sängen varenda dag, får mig att göra dem små simpla enkla sakerna som ni tycker är självklara. För mig är det som att bestiga ett berg varje dag, bara för att gå in i duscha, klä på mig, komma ut utanför huset. Jag gör mitt bästa, men utan dig som anledning hade jag inte kommit upp ur sängen alls, tack Älskling. Du gör min värld vacker.
Jag vill hem till Älskling och mysa,
borra in mig i hennes famn och fnittra i mängder. Agera knasboll för att få henne att skratta mer än vad jag gör. Du vet att du är bäst.
Förflutet
Jag läste igenom en del dagboksinlägg som jag skrev för ett par år sedan, och då insåg jag att jag faktiskt inte riktigt känner igen mig själv i hur jag var då. Jag var så hatisk när jag var i fjorton- femton års åldern. Jag ansåg att hela världen var emot mig, till och med mina egna föräldrar. Jag ser inte så på dem idag, jag vet att dem älskar mig, även om jag och pappa inte alltid kommer överrens. Jag pratar med dem mer nu för tiden, kanske inte om dem mest intima och djupa ämnena. Jag försöker visa hur jag mår, berätta om dem små sakerna som gjorde mig glad under dagen, eller dem händelserna som skett som inte var så bra. Bara så att dem vet. Dem uppskattar det, att jag berättar, det vet jag.
Vissa saker väljer jag dock att hålla för mig själv, som fede festen ikväll! Woho.
Självklart ska min underbara Älskling (som jag lovat att nämna några vackra rader om) följa med. Ingen fest utan Älskling, det vet du redan. Hoppas det blir kul.
Det vill aldrig sluta regna.
Även om det mesta jag skrev i min dagbok för ett par år sedan var deprimerande och destruktivt, så fanns det även en del bra saker, jag hade mina stunder.
"Jag måste passa på att klaga på skolmaten och sen klaga lite på mig själv över att jag just klagar på skolmaten. För det ska jag ju inte göra, för jag måste ju tänka på alla negerbanen i Afrika som har det så jävla svårt och måste käka ruttna löv och gräshoppsskitar till middag, om dem har tur! Skämms på mig! Men så kan man inte tänka, fatta vilken ångest man skulle ha för precis allting man gör. Tyger, tobak, leksaker osv är ju gjort från sånna skitländer. Av små kinesbarn.
Jag vet att det är jätte synd om dem, det håller jag med om. Men om vi skulle tänka på dem hela tiden skulle vi skita i oss själva och ha ångest för att " fy fan, jag är en dålig människa för jag hjälper inte nergerbarnen". Därav skulle man få dåligt självförtroende, sendan självmordstankar och sen skulle man ta livet av sig. Tänka på dem ska man göra ibland, och ge bidrag då och då och tycka synd om dem. Inget fel med det. Men kära någon, det är precis som att jag skulle börjar böla när jag såg en tallrik med ris och tänka : " Ööö, det är säkert en liten kinestjej som har plockat det för att få gräshoppsskitar till middag". Det funkar inte, ha medlidande ibland. Men jämför inte hur negerbarnen har det med hur vi svennisungar har det! Vi är bortskämda!"
Och så vidare. För att citera mig själv. Ha.
Jag hade så mycket åsikter som jag ansåg att jag inte hade fått rätten till att uttrycka. Jag var så negativt inställd till det mesta. Det var kanske inte så konstigt, med tanke på hur min livssituation såg ut då. Mina avslut var ofta mörka, svarta och destruktiva. Allting skulle sluta med världens undergång. Oavsett var den än var eller vad det gällde, så skulle döden alltid vara slutet. Främst i mina tankar. Allting var så mörkt då.
Det kan jag i alla fall säga att jag inte ser världen på det sättet länge. Visst är det svårt ibland, men jag har så mycket som håller mig uppe. Folk som älskar mig, det såg jag inte då. Jag trodde inte att någon älskade mig.
"Mamma, vad hände med dina kärlekfulla blickar när jag växt upp?
Mamma, jag är inte stor. Jag är fortfarande din lilla söta flicka.
Du ser mig bara utifrån. Utrifrån ser du en tonårstjej som har förstört alla sina drömmar och sin framtid. Du ser en stor tjej med uppkäftig attityd, som du inte längre kan lita på. Du ser inte längre din lilla flicka.
Mamma, du har fel. Jag är fortfarande lika liten som innan. Jag har inte vuxit och blivit uppkäftigare, jag har inte blivit klokare eller oförskämd. Mamma, det är världen som har blivit större"
Andas
som i en bubbla. Jag sitter här inne, tror att jag är trygg men det inuti mig talar för något annorlunda. För en känsla av ensamhet. Allting utanför fönstret känns så stort och kallt. Regnet smattrar mot rutorna och jag tänker att där utanför finns livet, och här inuti, inuti min bubbla, finns jag.
Jag känner att jag inte kan andas. Allting känns tungt inuti mitt bröst, hjärtat slår så hårt att jag fasar över att det snart ska brista, tusen gånger om. Jag får ingen luft, jag vet inte hur man tar in syre. Jag kan inte minnas att jag någonsin andats in syre, jag minns inte hur man andas. Hur ska jag göra? Måste jag göra det? Jag orkar inte.
Jag kan inte andas, jag kan inte andas, jag kan inte andas.
Du var så overklig. Som att du inte passade in. Du passade inte in i min bild av det liv jag lever. Hela min värld går i svart, du var som det där lysande gröna som skar av allting, som syntes, som var annorlunda. Du är framtiden. Den passar inte in, den känns overklig.
Ändå vill jag att du ska vara nära, tätt intill mig. Ligga precis bredvid mig, lägga dina armar runt mig, glömma allting som är och allting som har varit. Tills :
- Vad har du gjort där?
Du stryker med fingertopparna över mina sår längs revbenen. Jag andas in din doft, som ett sista andetag. Jag slutar att andas.
- Jag har rivit mig.
Om du bara visste.
Jag kan inte andas, jag kan inte andas, jag kan inte andas.
Om jag trycker ansiktet hårt mot kudden, kan jag fortfarande känna doften av dig,
(och jag slutar att andas)
Redbull
Hur som helst blev det en annorlunda söndags morgon, en kvällsposten morgon. Tro det eller ej, jag har upplevt kvällspostenmorgnar tidigare - jag har sållt kvällsposten! Tro det eller ej, men jag klev upp halv tio varje morgon under helgerna. Visserligen körde pappa mig runt mellan områdena i Bara (jag bodde där då) eftersom det var en bit från vårt hus. Jag gjorde det i alla fall. I50 kr är en ganska bra timlön.
Hanna hade lämnat ett papper med en karta över dem gatorna jag skulle gå och vilka hus jag skulle sälja till. Bredvid hade Hanna skrivit "Tack för din hjälp, du är en ängel utan vingar".
Jag vill ha vingar.
Älskling kom till Svedala idag, vi tog en sväng genom Svedala marknad, det vill säga en sväng på fem minuter. Vi tittade inte så noga, jag var för upptagen med att hålla koll på vilka människor jag mötte för att kunna se på vad som hände runt omkring mig. Jag kom på det så fort jag såg folkmassorna, att jag inte riktigt klarar av det. Främst inte när det är i Svedala. Jag vågar inte ens gå ut själv i Svedala centrum. Jag är rädd för att möta någon, någon som pratar och viskar och tittar konstigt på mig. För det gör dem här. Behandlar mig som ett djur i bur."Titta på Emelie, vad ful hon är", dem viskar och mumlar för att sedan brista ut i gälla gapskratt. Åt mig. "Dem" behandlar mig som skit.
Efter det gick jag o Älskling "Aggarps-rundan", för vi ka vara nyttiga och aktiva och gå ner i vikt. Jag tryckte i mig en halv chokladkaka och drack cola innan vi gick, samt rökte under tiden som vi motinonerade. Lyckat. (Smart Jönsan!)
Jag är inte motiverad, jag är snarare deprimerad. Det är kanske lite att ta i, jag är glad när jag är med Älskling, och ett fåtal saker därtill, men något tynger mig. Det är du, tror jag. Fast egentligen är det nog själva ensamheten som trycker ner mig. Det var bara du som skapade den.
Efter power walk rundan följde jag Älskling till busshållsplatsen. På vägen hem gick jag förbi ett par ungar som tramsade runt, kastade stenar överallt. När jag skulle passera dem kände jag lukten av Redbull. En av dem små snorungarna drack en Redbull. Den fräna doften från energidrycken fick mig att minnas dem gamla fjortisfyllorna. Vodkaredbull. Dricka sig rejdlöst full, så full att jag vakade upp nästa dag utan att minnas hur jag kom hem eller vad jag hade gjort och varit. Var kom gräsfläckarna på dem nya jeansen från? Alla skrubbsår och blåmärken? Vakna upp och må illa, spy och oroa sig över vad för förklaring man ska hitta på att säga till mamma om hur skrubbsåren och blåmärkena kom dit. Förklara för mamma var skärsåren på benen hade kommit ifrån.
Ni behöver inte oroa er, för jag berättade det aldrig.