People, det är fredagen den trettonde idag!
Inser ni vad det innebär? En lång dag av ångestladdad ångest. Nerverna kommer vara veka, nervositeten på topp, för att det kommer inträffa något hemskt, något förskräckligt. Visserligen vet jag inte vad detta förskräckliga kommer att vara, eller urarta sig i. Men jag känner det på mig att det kommer att ske! Även om det bara kommer i form av små ting. Dessa små ting ska man dock inte underskatta, det är dem som tär på en mest. Som gör en irriterad och förskrämd gång på gång, det lär bli långsiktigt. Det blir lager på lager

(Om jag inte slutar skrämma upp mig själv så mycket nu kommer jag med störta sanolikhet att kissa på mig för att yttra min oro).

Om jag ska vara alldeles uppriktig är jag en enormt paranoid. Jag har fått för mig saker som gör att jag inte kan bemöta vissa människor, besöka vissa platser och säga dem där orden. För att jag är rädd. Rädd för att saker ska förvandlas till hur dem en gång var. Att allting som jag har försökt att åstadkomma ska visa sig endast ha varit en ond cirkel, därav "mitt gamla liv" ska börja om från början. Det gör att dagar som denna, som sägs föra med sig otur till även den lyckligaste människan på jorden (om det nu finns någon sådan), gör mig oerhört nervös och jag har svårt att fatta beslut. Eftersom så fort jag ska bestämma mig för något måste jag hela tiden ha att det är fredagen den trettonde i tankarna. Jag måste tänka igenom hur stora riskerna är med vad jag ska göra, om jag nu beslutar mig för att göra det. Jag ska förtydliga det hela med ett exempel:

Om jag vill åka in till stan med några kompisar för att köpa ett par flak inför morgondagen av en langare. Han sägs vara jätte snäll, och man behöver inte åka med honom i bilen, så detta talar för min fördel.
Plötsligt kryper tanken upp att det är fredagen den trettonde och jag blir genast nervös och orolig.
För det första handlar det om resan dit, resan från Svedala in till stan. Som vilken annan dag får jag ta bussen in till stan eftersom jag själv anser att jag inte har något större val. Jag cyklar under de sista minuterna innan bussen ska gå, det innebär en risk bara det. Tänk om jag trillar av cykeln? Det är mycket möjligt eftersom det är en regning dag idag och därav kan det uppstå halka. Jag kan halka i en vattenpöl. Kanske är jag inte tillräckligt uppmärksam och i stället ser jag inte groparna i marken efter dem är fyllda med regnvatten. Därav skulle jag kunna trilla av och slå mig allvarligt eftersom jag aldrig har hjälm. Även om tanken har slagit mig att jag kan använda en skulle jag aldrig sätta den planen till verket, för allvarligt talat, då skulle jag antagligen joina klubb cykelhjälm-mentorerna. Det vill säga Pia och Kerstin. Förresten, jag må låta fåfäng, men det skulle förstöra min frisyr.

Om detta mot mina tankegångar inte skulle inträffa och jag tar mig helskinnad till busshållsplatsen (där det säkert står ett gäng nykomlingar som är från besök från Malmö, som visar sig vara araber med en skrämmande avsikt att komma hit och våldgästa alla tonårsflickor, som är svarthåriga, 1,67 m lång, blåa ögon och som råkar heta Emelie) kommer bussen körandes med full fart och kör av vägen och över mig och mosar mig till en röd form av potatismos som jag för övrigt inte alls tycker om (oavsett om den är röd eller ej). Om inte detta skulle ske och jag tar mig upp på bussen helskinnad och lyckas betala utan att fingrarna fastnar i biljettautomaten så att polisen får komma med en motorsåg och kapa av mina små nedbitna fingrar, då skulle det visa sig att busschauffören var en yrkesmördare, eller nej, chauffören från boken "Kollektivt Självmord", därav är hans avsikter att köra ut bussen över det högsta stupet i världen. KABOM. Förödande konsekvenser!

Om jag däremot lyckas åka med bussen, välbehållen, hela vägen in till Malmö utan att bussen blir påkörd av en onaturligt stor traktor som mosar över oss som tävlingsbilarna på tv, skulle mina vänner vara extremt försenade, och säkerligen skulle en av dem ha avlidit på vägen då den personen stannade på vägen för att käka en pölse som visade sig vara förgiftad och hon skulle falla ner och dö där på stället. Antagligen skulle det vara min bästa vän Bengan, min älskling. Jag skulle få samtalet om Bengans död av hennes pappa Peter som hade gett henne korven, som var pumpad med bantningspreparat för att han ville svälta ihjäl Bengan så att hon kunde bli den smalaste modellen i världen så att han kunde tjäna pengar på henne.
Jag skulle gråta en hel tsunamivåg som skulle ödelägga hela Södervärn, varav jag befann mig för att ringa en langare. Genom mina snyftningar skulle langaren knappt förstå vad jag sa, han skulle komma körandes med 50 lådor vin i stället, för han hävdade att det var vad jag hade sagt. Så mycket pengar ägde ingen av oss och han skulle hämta sin arabsläkt och dem skulle rövknulla ihjäl oss hela bunten, skära i sönder oss i strimlor och skicka hem resterna av oss på postorder.

Det värsta av allt är att jag verkligen ska åka in till stan med några vänner, ringa en langare och köpa två flak med öl. Nu har jag skrämt upp mig själv och alla andra jag känner tillräckligt.

I morgon är det dags för tivolirocken!
Med Anna, Inga, Bengan, Rick, Ulrika och jag själv förståss. Jag ser fram emot ett trevligt dygn med er. See ya.