Vad sägs som att gå på demonstration den 1 maj, kl 11.00?

Ja               [   ]
Nej             [   ]
Kanske     [ x ]

Jag har avdunstat från verkligheten, och stigit likt en osas från ett omänskligt samhälle utan gränser. Jag har levt i flykt, under tortyr och ensamhet, men nu, har jag hittat en annan plats. På denna plats existerar inte några undanflykter, inga brott mot mänskligheten, och inget hat. Det är stilla, det finns ingen tidsände, denna platsen är oändlig.

Platsen är som stillheten och tystnaden i en driva av snö, det är som att vara begravd i ett snötäcke. Men om jag lyssnar tillräckligt, och spetsar öronen så hårt, kan jag lyssna ända ut till världen utanför, och höra hur diktaturer terroriserar och skjuter med sina vapen, hur människorna förgör jorden med sin egen lust och begär. Jag lyssnar till all världens elände.

Men någonstans bortom jordens komna förintelse, och så även människans, lyssnar jag till ett fågelkvitter från en tidig sommardag.

Det var i slutet av maj, som jag satt ute på en trästol bland de blå utemöblerna på terrassen och andades in den friska luften av frihet. Friheten som luktar som när ett varmt sommarregn har upphört och släppt fram solen igen. Gräset luktar värme och luften lukta som strimman av hoppet vid världens ände.

Det var innan jag tappade resterna av mitt fotografi, över ett förstört landskap. Jag såg ut över det som en gång varit mitt hem, och insåg att jag nu var en vilsen pojke vars hem endast nu bestod av minnen. Jag flydde från min egen bakgrund och min sårade familj som låg ensam kvar i ruinerna av deras egna gravstenar. Jag begav mig till ett land som skulle fylla min sorg med ett vakuum. Det var en neutral plats där folk vimlade förbi mig utan att se mig, och jag såg knappt dem heller.

Men vilken människa kan leva ett liv återuppbyggt av tomhet? Jag kunde aldrig frambringa den känslan av frihet som jag kände den tidiga sommardagen. Alla fåglar hade tystnat. Det var då jag försvann.

Jag stod framför grinden till världens ände, och insåg att jag nu kunde lämna allt lidande och säga adjö till den korrupta kärleken, och det levande misären. Till mitt nu förgångna liv, och äntligen kan jag ta ett friskt andetag och se mig omkring i paradiset till vilket jag nu begett mig.

Hon var strax över tio års ålder när hon bevisade sin envishet, och inte ville delta på gympa lektionerna. Hon betraktade de andra barnen studsa runt på planen, med basketbollar, och hur de hängde i ribbstolarna upp och ner utan att blunda. Hon var höjdrädd, men det var först när hon kom upp i tonåren som hon kunde erkänna hur det lågt till, och befria sin egen identitet från den bur av grupptryck hon tidigare trott hon skulle få sitta inne på livstid för att förtjäna sitt brott som klassens tönt.

När hon passerade tonåren reste hon sig ur dimman av ätstörningar och tjuvrökning, och började röka på heltid i stället och tröstäta med Marabou daim och lösgodis. Det var då som hon tog tag i sitt liv, även om hon slutade att spara pengar och städa sitt rum, tog hon tag i de moraliska frågor, intermezzon och vänners dilemman med en förnyad kraft.

Det hade aldrig varit något fel på henne, icke. Oavsett om de flesta lärarna betedde sig som svin och tvivlade på hennes kompetens inom litterär begåvning, så var hon väldigt medveten om, att de som hade skadat henne skulle få tillbaka. Få tillbaka för all skit.

Jag hoppas att du ser min skönhet, som klingar genom städer, och mitt skratt som aldrig dör. Jag vill att du bortser från mina skavanker, mina brister och ser det goda i mig. Det goda som en gång i tiden var du och jag.

Man inte kan byta ut en kärlek mot en annan, då skulle kärleken sakna värde, och det skulle inte ens ute i världens mörkaste vrår finnas en doft, eller en känsla kvar, om hur det är att älska.