Röda maj
Redan sekunderna före jag slog upp ögonen var jag tillfreds med tankarna. Då kunde jag förmå mig att ligga kvar i sängen, lyssna på Winnerbäcks toner i bakgrunden, och se ut i värmen som jag ännu bara föreställt mig. Se träden svaja i vinden som inte kan göra annat än att beröra. Tänka att du hade öppnat balkongdörren. Jag?
Jag går ut.
Jag sitter ensam här och undrar var vi hamnar härnäst
Varje gång jag gör ett försök till att yttra de första orden, så tvekar jag. För att jag rannsakar mig själv hela tiden, men aldrig vågar bekänna.
Och vi får inte vänja oss för då är allting förstört
Under den senaste tiden har jag präglats av kvalet att stå inför en förändring. Inte vilken förändring som helst, utan en livsförändring. Plötsligt gick det upp för mig att det jag tidigare prioriterade högt har mer eller mindre mist sin värde när det ställts proportion till livet i sin helhet.
I stället för att acceptera det faktum att jag genomgår en förändringsprocess, så har jag i stället varit fullt upptagen med att motarbeta det. Kanske är det ett föga naturligt försvar med tanke på alla nya känslor som väckts inom mig, men dock är det först nu jag insett att för att fortsätta vara mitt bästa alterego, så måste jag tillåta mig själv att acceptera dessa känslosvägningar, och förenklat uttryckt "ta det som det kommer". Trots allt är det goda förändringar vi talar om, men även goda förändringar kan tyckas skrämmande ibland.
Dessutom finns det en hel hop av ting som inte kommer förändras, entusiasmen inför träningen och styrkan den bär med sig, och naturligtvis har jag väldens finaste familj som alltid finns där. Så vad är jag egentligen så rädd för? Avrundningsvis så njuter jag av fredagskvällen med denna nya kloka insikt som har fått mig att växa några centimeter till i utvecklandet som människa.
Nov. 12, 2011
Mörka aftnar
Jag avrundar denna förtrollade afton med sötmandlar och grönt te i en nyinköpt favoritkopp. Denna kvällshistoria ska jag berätta en annan gång, liksom många andra små historier som har glädjat mitt hjärta under dessa mörka aftnar.
Morgonstund
Jag har har ifrågasatt min egen kunskap, tvivlat på min egen förmåga och känt mig utlämnad, försvarslös och sårbar. Jag har hållit mig undan och försökt gömma mig ifrån allt. Ibland skulle jag vilja ta en paus från livet i sin helhet, vilket är en befängd tanke men också en sanningsenlig känsla som har existerat hos mig under dessa dystra dagar. Genom den avskyvärda känslan utav hjälplöshet finns också en väg ut. Och idag har jag börjat vandra, med små steg mot styrkan och livsglädjen den för med sig.
Glädjen i livet
Livet på landsbygden är fantastiskt vackert. Jag slog upp ögonen till årets första frost för oss här i Skåne. Och det enda jag tänkte på var att jag ville ut, nu, nu, nu. Jag slänge i mig en kopp kaffe, tog på mig promenadskorna, och njöt av min tindrande hembygd.
Jag har nyligen avverkat ännu en arbetsdag. Själv tänkte jag spendera kvällen med Jan Gulliou dokumentären, Det sista jag gör i livet, som startat klockan 20.00 på svt2, i tv-soffan tillsammans med mina föräldrar. En del godsaker blir det också förståss. Jag hoppas att ni finner glädjen i livet runtomkring er, precis som jag gjorde idag. All kärlek till er.
Sagolikt
Jag har känslor utan uppehåll
Småprat och kärlek
Min mor hade med sig frukost, fullkornsbaugetter, turkisk yoghurt, bregottsmör och fullkorns hjärtformade flingor. Det bästa av allt var dock den hemmagjorda äpplemosen som fortfarande varm och söt då hon förberett den under morgonen. Söndagsmyset under denna höstliga dag kunde inte vara mer maximalt, med alla dessa godsaker, allt småprat och all kärlek.
Genom höstsolen
När vännerna tagit farväl
28 september
Mina vänner är underbara på för många sätt och vis, och jag är rädd för att inte räcka till. Rädd för att inte kunna ge tillbaka allting de givit mig och lite därtill. Istället blir det bara sprängfyllda tårkanaler och stammande ord till gensvar. Även om tanken är otillräcklig i detta fall, så hoppas jag att de vet att de finns i mina tankar när orden inte räcker till.
Ett litet sidorspår mellan kvällens humörsvängningar är att jag sjunkit in i Nessers Kära Agnes, som enligt avlägsna rykten klassas som en deckare. Oh ja, jag läser en deckare och jag tycker om den! Ett annat sidorspår är att jag sedan förmiddagens träningspass och gång, inte duschat. Jag har gått, ätit och gråtit i dessa svettiga träningskläder. Jag överväger rent utav att sova i dem. Vilket vackert avslut på denna till synes vis ändlösa onsdag.
Jag har fastnat med händerna i marken i minnet från en mardröm
Cirkelfyspasset i förmiddags var grymt roligt, och nästan lika fint som trettiofem minuters promenaden till lägenheten efteråt.
Min värld har varit lite upp och ner de senaste dagarna, vilket visserligen inte är så underligt med tanke på att min tillvaro är uppdelad mellan två hem, varav det ena är mitt komna och framtida hem, ofullständigt med skrämmande frihet och ekande rum. Mitt andra hem är mitt barndoms förgånga hem och jag är på väg att lämna dessa trygga väggar bakom mig. Jag har tappat greppet om tillvaron under ett par dagar, men det är dags att klamra sig fast med nya tag.
Livet från en bananlåda
Såhär ser livet ut hemma hos mig just nu, det känns som att jag bor i en bananlåda.
Känslorna pendlar mellan euforisk glädje och gnagande ensamhet. Friheten över att få flytta till något eget är överväldigande. Nästan så att jag har lite svårt att inse att om lite mer än en vecka så har jag mitt eget ställe.
Men jag ska också ta avsked från mitt barndomsliv och min familj. Jag kommer bara att befinna mig en stad längre bort, och avståndet i mellan är inte oändligt, även om det kommer att kännas så ibland. Bakom mig kommer jag att lämna flera minnen. Å andra sidan kommer jag att packa ner de bästa utav dem i dessa banankartonger och ta dem med mig. Bananlådor fyller flera goda funktioner än endast en.
Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i
5 september
Jag hoppas att få min kurslitteratur idag, så att jag kan läsa ifatt ett par kapitel och förbereda mig inför morgondagens gruppmöte. Detta höstliga väder gör mig gott.
Det kan aldrig göras ogjort det där som hände ikväll
Jag tappade kontrollen.
Jag sitter utslagen på golvet och ser mig omkring. Förstrött och uppgivet ser på alla spillror jag förorsakat.
Jag är trött och uppgiven, men det finns ett alternativ, och det är att resa sig upp och börja om.
Till vilsna själar
I övrigt så fick kroppen äntligen en stor kick efter ett cirkelgymspass på tre varv. I morgon finns det dessutom utrymme för sovmorgon, vilket innebär att jag kan möta morgonkylan med det svarta kaffet i magen och promenadskorna på. Jag längtar lite.
Let´s call it a night
