Sakta men säkert klättrar jag uppåt igen, och visst blir det lättare att ta sig över ytan när de finaste vännerna av dem alla, ringer under lätt salongsberusning och sjunger med till Familjens låt. Saknar dig fast du står här mitt framför mig, så som förr när vi sjöng falska toner i vinternatten genom en inglasad balkong på sextonde våningen. För övrigt ser jag den balkongen som en helig, precis som konsvervburkarna med unkna cigarettfimpar och ölstänk i.