Jag sitter i bilen,
som i en bubbla. Jag sitter här inne, tror att jag är trygg men det inuti mig talar för något annorlunda. För en känsla av ensamhet. Allting utanför fönstret känns så stort och kallt. Regnet smattrar mot rutorna och jag tänker att där utanför finns livet, och här inuti, inuti min bubbla, finns jag.
Jag känner att jag inte kan andas. Allting känns tungt inuti mitt bröst, hjärtat slår så hårt att jag fasar över att det snart ska brista, tusen gånger om. Jag får ingen luft, jag vet inte hur man tar in syre. Jag kan inte minnas att jag någonsin andats in syre, jag minns inte hur man andas. Hur ska jag göra? Måste jag göra det? Jag orkar inte.
Jag kan inte andas, jag kan inte andas, jag kan inte andas.

Du var så overklig. Som att du inte passade in. Du passade inte in i min bild av det liv jag lever. Hela min värld går i svart, du var som det där lysande gröna som skar av allting, som syntes, som var annorlunda. Du är framtiden. Den passar inte in, den känns overklig.
Ändå vill jag att du ska vara nära, tätt intill mig. Ligga precis bredvid mig, lägga dina armar runt mig, glömma allting som är och allting som har varit. Tills :
- Vad har du gjort där?
Du stryker med fingertopparna över mina sår längs revbenen. Jag andas in din doft, som ett sista andetag. Jag slutar att andas.
- Jag har rivit mig.

Om du bara visste.
Jag kan inte andas, jag kan inte andas, jag kan inte andas.


Om jag trycker ansiktet hårt mot kudden, kan jag fortfarande känna doften av dig,
(och jag slutar att andas)