Det känns som att vännerna håller på att försvinna. Det är inte bara så det känns utan det är så det är. Man inser att den vänskapen jag försökt bygga upp till vederbörande kanske aldrig fanns där. Hur som helst försvinner dem sakta ur sikte, ur mitt sikte. Jag kan inte göra så mycket åt det, hur långt jag än sträcker mig når jag inte fram, jag når inte ut. Detta är något som inte bara gäller vännerna, så även kärleken. Om den ens har funnits där.
Däremot dyker det upp nya bekantskaper som jag hoppas kan ge mig, ge oss, nya äventyr och en början på en bra vänskap. Även om det må låta klassiskt.
Eftersom denna process ha startat (vännerna försvinner som bowling käglor processen) har jag insett hur ett par starka vänskapsrelationer betyder mer än vad jag har trott. Dem betyder så mycket att det gör ont när dem inte är här, det gör ont när jag inte är med dem och det är framför allt inte alls lika roligt. Jag blir besviken på mig själv över att jag inte kan ta tillvara på den tillvaro jag har med dem som betyder mest, jag bör visa dem mer uppskattning. Nu.

En sak till. I samband med detta kan jag inte undgå att analysera och kritisera några av mina närmare vänner. Är dem verkligen det? Kan jag nå en viss grad där jag helt enkelt inte längre står ut eftersom jag inte kan sluta att fokusera på personen i frågas negativa sidor? Egentligen finns det förståss inga negativa sidor hos en bästa kompis, utan bara sidor som man har sett och fått för mycket av, inte sant? Om jag däremot ändå påstår detta och trotsar min egen trovärdighet, kan det ifrågasättas om detta verkligen är en bra vän?

Ni behöver inte fundera vidare, jag har redan arbetat fram en slutsats. Svaret är självklart ja.

Jag saknar Jessica så att det gör ont ända ut i stortån, enda ut i lillfingret, rövhålet och bröstvårtorna. Vilket ni vill. Jag som tyckte att Karlstad la långt borta, plötsligt befinner hon sig i Turkiet. Det är så långt borta att man inte kan ringa, skicka sms. Jag får inte höra Jessicas röst, torra skämt och bestämda inställning till vad som är rätt. Jag har ingen som peppar mig till att stå för mina åsikter, att inte vika mig, trots att jag inte har gjort något fel. Jag vill höra din sarkasm och ironi över hela världsbilden, liksom allting innuti den. Skämten, som får mig att kikna, visserligen kan dem vara vassa men det passar mig utmärkt bra att få höra hennes pessimism om skolan, eleverna också så vidare. Turkiet är för långt för att få mms på en öde busshållsplats, scoutlägret eller en kobajs.

Jag har tänkt på dig mycket dem senaste dagarna. Situationer som jag har hamnat i där jag direkt har relaterat till dig, ett citat eller en gärning som gjort mig frustrerad eller irriterad. Jag har känt mig inklämt och kvävd, eftersom jag inte kan yttra det jag känner och tänker på. För en del av dem känslorna och tankarna, är endast ämnade åt Jessica och ingen annan. För att hon förstår dem, hon lyssnar till dem, hon ger råd och stöttar. Det gör hon alltid annars också, inte endast i dem situationerna jag anpassar till henne. Hon försöker, hon gör sitt bästa trots att jag inte alltid har uppskattat det, kanske inte ens sett det.

Jag skulle kunna skälla ut mig själv, kritisera min envishet, överrösta min ilska och förbanna mig själv över min egoism. Hur kunde jag ha varit så egocentrisk? Jag skulle kunna göra det, jag gör det i och för sig i tanken, men det är inget jag tänker ta upp och skriva ner. För jag vet att hon vet att jag ångrar mig. Att även om hon har varit långt borta, och valt själv att vara det, är det ingen ursäkt till varför jag inte fanns där.
Nu vill jag bara pussas och kramas och gosa, snacka skit och prata ut med Jessica.

Bäst för dig att du kommer hem i morgon. Jag tror att jag har förolämpat turkarna tillräckligt för att det ska vara oroligt för dig att vistas där, så dem lär skicka hem dig inom kort.