Idag tog jag på mig att hjälpa min granne Hanna att dela ut kvällsposten. Hon skulle på födelsedagsfest med några vänner och skulle stanna inne i stan, så hon undrade om jag kunde ställa upp på att sälja kvällsposten i hennes ställe. Det gjorde jag. Jag gjorde henne en tjänst sa hon, och nu var hon skyldig mig en, så nu kommer jag se till att hon är min slav under resten av sommarlovet.
Hur som helst blev det en annorlunda söndags morgon, en kvällsposten morgon. Tro det eller ej, jag har upplevt kvällspostenmorgnar tidigare - jag har sållt kvällsposten! Tro det eller ej, men jag klev upp halv tio varje morgon under helgerna. Visserligen körde pappa mig runt mellan områdena i Bara (jag bodde där då) eftersom det var en bit från vårt hus. Jag gjorde det i alla fall. I50 kr är en ganska bra timlön.
Hanna hade lämnat ett papper med en karta över dem gatorna jag skulle gå och vilka hus jag skulle sälja till. Bredvid hade Hanna skrivit "Tack för din hjälp, du är en ängel utan vingar".
Jag vill ha vingar.

Älskling kom till Svedala idag, vi tog en sväng genom Svedala marknad, det vill säga en sväng på fem minuter. Vi tittade inte så noga, jag var för upptagen med att hålla koll på vilka människor jag mötte för att kunna se på vad som hände runt omkring mig. Jag kom på det så fort jag såg folkmassorna, att jag inte riktigt klarar av det. Främst inte när det är i Svedala. Jag vågar inte ens gå ut själv i Svedala centrum. Jag är rädd för att möta någon, någon som pratar och viskar och tittar konstigt på mig. För det gör dem här. Behandlar mig som ett djur i bur."Titta på Emelie, vad ful hon är", dem viskar och mumlar för att sedan brista ut i gälla gapskratt. Åt mig. "Dem" behandlar mig som skit.

Efter det gick jag o Älskling "Aggarps-rundan", för vi ka vara nyttiga och aktiva och gå ner i vikt. Jag tryckte i mig en halv chokladkaka och drack cola innan vi gick, samt rökte under tiden som vi motinonerade. Lyckat. (Smart Jönsan!)
Jag är inte motiverad, jag är snarare deprimerad. Det är kanske lite att ta i, jag är glad när jag är med Älskling, och ett fåtal saker därtill, men något tynger mig. Det är du, tror jag. Fast egentligen är det nog själva ensamheten som trycker ner mig. Det var bara du som skapade den.

Efter power walk rundan följde jag Älskling till busshållsplatsen. På vägen hem gick jag förbi ett par ungar som tramsade runt, kastade stenar överallt. När jag skulle passera dem kände jag lukten av Redbull. En av dem små snorungarna drack en Redbull. Den fräna doften från energidrycken fick mig att minnas dem gamla fjortisfyllorna. Vodkaredbull. Dricka sig rejdlöst full, så full att jag vakade upp nästa dag utan att minnas hur jag kom hem eller vad jag hade gjort och varit. Var kom gräsfläckarna på dem nya jeansen från? Alla skrubbsår och blåmärken? Vakna upp och må illa, spy och oroa sig över vad för förklaring man ska hitta på att säga till mamma om hur skrubbsåren och blåmärkena kom dit. Förklara för mamma var skärsåren på benen hade kommit ifrån.

Ni behöver inte oroa er, för jag berättade det aldrig.