Om jag stirrar ut genom glasrutan vars präglande kyla jag känner när jag snuddar vid den med rosenröda fingertroppar, kalla efter den bitande köld jag lämnade för att tränga in i en fristad av värme. Ändå ilar kylan genom min kropp, och mina andetag pressas mot rutan och fastnar som ånga mot glaset. Jag som trodde att den kyla jag kände inifrån var verklig, men som för att bevisa motsatsen kom mina andetag som så många gånger mött dina, att fasta mot glaset genom värme och fukt. Ofta funderar jag över varför mina andetag aldrig fastnade på dig, kanske gnuggade du bort dem från dina läppar och från dina händer. Du har mött mina läppar och fattat din hand över min mun i ett desperat försök att kväva mig.

Ett litet moln av fukt och ånga försämrade min sikt ut över landskapets slätter när de möttes av avdunstande hav som föll ner som ett täcke av kyla, jag kunde inte se världen, men jag kunde undgå att erinra hur den speglade sig över mig. Den lilla värme som lämnat mig och fastnat på fönstret, ville jag fånga och åter göra mitt, för jag vet att hans andetag aldrig har lämnat mig, utan är en del av mig, en del av mina andetag. Du finns i mig, men efter varje andetag jag tar känner jag hur du sakta försvinner ur mig och jag är rädd för att bli som du.
Min kalla pekfinger topp möter ångmolnet av min värme, och jag försöker skriva någonting genom kort som inte påminner mig om dig när mitt finger blir fullkomligt fuktigt.

Jag försåg mig med antaganden om att jag inte behövde ifrågasätta min egen omgivning, men ju mer tanken trängde igenom, kan jag inte undgå att ställa mig inför frågan om vad som är min verklighet. Att tvivla på sin egen tillvaro borde vara ett tecken på galenskap, men det ska nog inte jämföras med tvivel, utan med tröst.
När jag är pressad av en tillvaro som jag önskar att jag inte var delaktig i, finner jag tröst i föreställningen att det inte är en verklighet som berör mig. Som en ung man som står bredvid mig på dansgolvet, hans illvilja mot mig skär som ett skri igenom den dånande musiken, och jag vet att han kommer att förlöjliga mig på grund av hans förakt och min existens. När han hånar mig inför andra, och jag ser deras blickar, är det verkligen min verklighet?
Är de främmande människorna med ilskna blickar verklighet för mig? Är det dem som gäller i slutändan? Är det en ung mans illvilja som sätter stopp för mitt leverne? Är deras åsikter och tankar min verklighet?

Det kommer som en lättnad att få tänka så ibland, precis som att deras onda avsikter inte skulle röra mig ryggen. Mitt tänkande ger mig också ett alternativ till hur jag bemöter de jag älskar. Av rädsla missgynnar jag deras rätt till det faktum att de är en del av min verklighet. Det enda som räknas är när han för in sina andetag i mig, och delar med sig av sin verklighet. Då kan jag känna att jag är något - även om det inte är fullt så vackert, då minns jag att jag lever.