Det flyger in blå rosenblad genom fönstret. De dansar runt på fönsterbrädet och trillar ner på parkettgolvet och dansar vidare med hjälp av vinden. Den ljuva doften av rosor väcker mig med en ofattbar levande känsla mot kinden, över att något som är dött verkar så levande.

När mina läppar skälver av kärlek, skjuter du undan mitt hår och kysser mig i nacken. Han kysser mig på pannan när jag sover lätt och talar i sömnen. Han vilar sitt huvud mot mitt bröst för att höra mitt hjärtas slag. Jag lutar huvudet mot din vänstra axel för att höra dig pulsera. Du älskar mig.

En beskyddare, en man men också en ung pojke, kommer trevandes efter mig under natten, tills han finner mig i sängen, där jag ligger i fosterställning med oroliga tankar över vad livet har att ge oss, men mest förskräckt över vad jag ska ge tillbaka till livet. Det är då som han lägger sitt bröst mot min mage, sin haka tvärs över min nacke och min hals, och håller om mig under brösten med stora trygga armar. Du är en varm famn.

Han ska omfamna mig när jag skriker i frustration och rädsla, tills tårarna kommer av allt det jag mist för att sakna, och allt som jag nu har men inte vet vad jag ska göra utav. Han ska giva mig trygghet under natten när ingen annan finns där för att dämpa mitt vemod. Vem är du?