Det är alltid det första ordet eller den första meningen som är svårast att uttrycka. Det är början som är utmaningen och inte slutet. Det just slutet på en berättelse, en roman eller en kärlekshistoria, som många tycks anse är det mest spännande. Hur många gånger har ni och så även jag konstant uprepat frågan i huvudet under tiden vi läser en bok, att hur slutar den? "Hur kommer det att sluta?".

I bland är sluten så retsamt enkla men ändå har man inte kunnat ana vad som skulle ske. Vissa gånger så är sluten så förutsägbara, men många gånger så slutar boken eller berättelsen på samma sätt som den började.
Jag har insett att jag föredrar början i stället för slutet. För om det inte finns en fängslande start, sprudlande med vackra ord och fantastiskt målande beskrivningar så är slutet inte intressant. Det finns över huvud taget inte något slut om det inte har existerat en början. Det blir inget slut utan en början.

När jag öppnar en bok och försiktigt granskar titeln och bläddrar förbi det blanka bladet som ofta finns där innan den första sidan framträder och ska beskriva en ny resa för mig så fylls jag med en så underligt stor tillfredsställelse att jag inte vet hur jag ska kunna slita mig ur den snara jag just fastnat i.

När jag kysste dig för första gången öppnade du upp mig, fängslade mig och bar med mig på vår första resa.


"Problemet är inte de onda människorna, utan de goda människornas tystnad." 
  Martin Luther King