Jag vandrade längs kullerstensgatorna mot Lilla torg, trädde in i Hedniska gården där gröna bänkar var uppraddade på led framför en liten petit scen. På scenen stod en äldre kvinna med röd boa och höll en monolog om hur många lättöl hon druckit under kvällen, med plastglaset i handen och den gröna glasflaskan på scengolvet. Jag satte mig ner på tredje raden. Inte för nära. I raden framför satt ett äldre par som brukar vara med på cirkelgymsträningen samtidigt som jag, men denna kväll hade de inte infunnit sig. Men där satt de. Jag funderade på att klappa den äldre herren på axeln och hälsa men jag gjorde det aldrig.

Ranelid var fantastisk, på sitt Ranelid-vis, precis som han antagligen själv skulle ha sagt. Humorn, självrådheten och de djupa poetiska meningarna utan punkt på slutet mynnade ut med hans skorrande rrr som blandades med skratten och glädjen från publiken.

Mina två vänner trillade in tjugo minuter efter vår avtalade tid, med rosiga kinder och rödvinsstank i munnarna. Jag smuttade på en Pepsi max under förbandet och de satt med varsin petflaska med rödvinsslattar i. Vi höll om varandra.

Efteråt passerade vi torget och följde tonerna från stora scenen där Orup spelade. Vi ställde oss i utkanten och jag lyssnade på hur alla penisionärer, damer och söta små gubbar, klimakteriekärringar och kostymnissar samt några få oförskämda ungdomar sjöng med till de välkända texterna (men till största del okända för mig). I publikhavet såg jag hur ett äldre par kysstes under tonerna av musiken. Undrar hur det är att vara i henne, att stå om bli omhållen och tagen på rumpan i ljusblå blåjeans.

Jag förbarmade mig själv över att jag inte tog med Tusen kvinnor och en sorg, när Ranelid bjöd fram publiken för signering. Dock fick jag en känsla av att detta inte kommer vara den sista gången jag träffar Björn Ranelid.