Baklängeslivet

Åter befinner jag mig i mitt hem med tekoppen i handen efter att ha avslutat en sen arbetsdag. Jag finner mig själv erfara saker som jag redan upplevt i en annan tid, i det förgågna.

Mina ögon löper över samma rader i samma böcker. Jag skriver om samma längtan. Jag dricker ur densamma favorittekopp, tappar samma kilon och går upp dem igen. Jag talar vid varje tillfälle om vädret med samme äldre dam i butikshandeln, målar samma sönderbitna naglar i samma svarta lack, och suktar fortfarande efter samma förstulna romanser. Samma åtrå som kommer och går och återvänder.

Jag grubblar, tänker och filosoferar om samma tankar, åsikter och reflektioner. Jag begrundar människans makt, storhet och hybris, för att framledes se på människan som ett skört och vackert väsen.

Emellanåt tror jag på människan, på hoppet, på mänskligheten för att därpå känna hur modet tryter. Sann passion och kärlek existerar bara i tanken. Tiden passerar och ting förändras, men i djupet är allting tidlöst.

Tanken om att livet passerar framåt överensstämmer inte med den tro och den bild jag har av mitt eget liv. Jag vandrar framåt, för att sedan gå bakåt, fram och tillbaka, och bakåt igen. Just nu befinner jag mig i den episoden av mitt liv, i baklängeslivet.

Återigen blir jag alldeles hänförd av dina ord.



Jag förstår precis vad du menar med att man kan vara ensam trots att man har människor omkring sig. Så har jag känt det en stor del av mitt liv och gör det fortfarande ibland. Jag känner liksom inte att jag har varit delaktig i livet på samma sätt som min omgivning på grund av mina ästörningar. Jag har levet i min egen bubbla där tankarna om vad jag ska äta och när jag ska motionera varit i fokus. Allt som kunde rubba mina ätstörda rutiner tackade jag nej till. Alla sociala sammanhang där mat ingick undvek jag. Och eftersom mat ofta förekommer i de flesta sociala gemenskaper höll jag mig för mig själv. Med alla sjuka tankar i huvet orkade jag inte heller engagera mig i min omgivning. Och till slut orkar de inte heller engagera sig då det inte känner att de får nån respons, och då blir man ännu ensamare. Så jag har levt ett ensamt liv på många sätt. Och jag är fortfarande ensam. Jag har några vänner´men de träffar jag yttest sällan eftersom de inte bor kvar i stan. Och under åren av ensamhet har jag blivit så van vid att vara ensam att jag nu inte rikigt vet hur man gör när man ska vara social och umgås. Sånt gör mig rädd. Jag har på sätt och vis blivit folkskygg. Brukar egentligen vara hela sommaren på en ö i stockholms skärgård men där är det så mycket folk att jag inte klarar av att vara där. Så nu är jag ensam hela sommaren här hemma. Men jag har i och för sig världens bästa sällskap av min hund. Så med henne känner jag mig inte ensam det är mer när jag är bland fok som jag känner mig ensam för då inser jag att jag inte är en del av dem.

Tack fina du, du har rätt! Jag måste bättra mig när det kommer till uppdateringen..



"Men i djupet är allting tidlöst"

Underbart. Kram

Åh nej jag skrev en lång komentar till dig igår angående ensamhet men den verkar ha försvunnit?

länkar hit!

Så himla fint (och sant) skrivet