Hans händer var så varma att dem brände igenom min hud


Det var dags att ta ett steg tillbaka, och ta tag i något som aldrig fick ett bra avslut. Allting gick så snabbt, jag försökte att inte tänka på det, över huvud taget inte tänka alls. Jag lät dagarna passera, liksom vännerna, romanserna, allting i en enda vy. När han ringde slog det tillbaka, och jag insåg att det var dags att ta tag i det som jag lämnat bakom mig, honom.
Jag har inte nått ett avslut, vi har bara börjat.

- Vad tänker du på?
Jag vet inte, allting är så rörigt, virrigt sa han
- En cirkus eller ett tivoli? Är det vad du tänker på?
Han skrattade med sitt, hehehehe, och svarade att ja, så skulle man nog kunna uttrycka det.

Jag satte mig på bussen hem. En mörk hårdrockare satt i sätet bredvid mig. Hem igen, och igen. Vad är hem och när ska jag sluta att återvända dit? När ska jag bli egen och självständig och möta världen ensam? Om man gör det, har man inget hem då?
På bussen visste jag inte riktigt vad jag skulle tänka på, men hans ord och rörelser trängde igenom den motsägande tanken att inte tänka på honom. Tanken på hans hand i min, näsa mot näsa, kramarna, värmen, tryggheten och kyssen som jag inte besvarade.
Gjorde jag rätt eller var det fel av mig? Han sökte min närhet och jag kastade bort den? Jag gjorde det inte för min egen skull, jag gjorde det för din. Du har redan så mycket att fundera på, grubbla över, i ditt kaotiska mörker. Att jag skulle ännu en gång finnas i dina tankar och tynga ner dem, hade gjort mig ont. Ännu en gång kanske jag ändå regerade med min alldeles egna egoism. Jag är förvirrad. Antagligen hade jag blvit det ännu mer om vi hade gjort det.

Jag strök med tummarna över dina ögonlock, drog med mig alla dina tårar. Jag avdunstade dem åt dig.


Det är en fråga som kvarstår, som alltid har haft sin plats. Igenom dem par åren vi delade med varandra. Oavsett vilken person jag möter så präglas jag av den tanken. Fyller mig med ångest. Vad är det som du ser hos mig?
Jag är inte vacker eller smal, inte perfekt och självständig, jag söker ständig bekräftelse. Jag är överdrivet känslig och dras med ett mörkt förflutet som till stor grad har satt sina krav på vilken person jag har utvecklats till att bli idag. Om jag bara hade varit annorlunda.


Hårdrockaren från sätet bredvid mig reser sig för att gå av. Innan han börjar röra på sig, vänder han sig mot mig och sträcker fram sitt visitkort åt mig och säger "du är väldigt vacker".
Jag blir stum. Tar generat emot hans visitkort och ler ett stelt litet leende. Tyst viskar jag tack. Tack. Tack. Tack.
För att sånna som du finns,
jag tittar på det svarta visitkortet, Martin.

Jag vill gråta.