Den efterlängtade festivalen. Det var i alla fall tankarna de dagarna innan festivalens start, då tälten börjad ploppa upp och busshållsplatserna bytade plats. Idag, efter en veckas livfull festival är det med lättnad jag drar en suck över att det är över, trots att jag har en klump i bröstet som önskar att det skulle fortsätta, bara en dag till, en chans till.

Till största del var festivalen en besvikelse. Arrangörerna hade snålat in enormt med stånden. T-shirtarna med pokémon, texter som "krama mig" och "skåning för fan" saknades. Maten var den samma, men även den i  mindre mängder. Det räckte med en dag av alla de utländska mataromerna tills jag mådde illa av lukten av all denna fesival mat. Jag åt inte ens någon festivalmat, det närmaste jag kom var en falafel.

Banden som spelade var däremot okej. Marit Bergman var underbar som alltid, och var egentligen den enda artisten som jag verkligen såg. Jag var inte alls motiverad till att se några band, jag hade tankarna på annat håll. Dessutom var det dags för skolstart under tisdagen, därav orkade jag inte befinna mig på festivalen från och med tisdagen, inte förens till sista dagen, avslutningsdagen, på fredagen, skulle jag släpa mig själv dit.
Jag blev sjuk också, feber, förkyld och hosta. Men jag pressade mig själv att gå till skolan, så att jag skulle kunna gå den sista dagen på festivalen, sjuk eller ej.

Dem två första dagarna på festivalen  körde jag på hårt, det gjorde vi allihopa. Fredagen började med en liten förfest hemma hos Ed, där jag och Älskling drack oss fulla på sprit som jag hade köpt tillsammans med J och H i Helsingör. Älskling fick i sig alldeles för mycket med en gång, och kunde i princip inte fortsätta festandet på mölleplatsen med resten av oss. Hon sattes i en taxi hem, klockan var bara nio på kvällen. Trots saknaden från Älsklingen försökte jag klara mig så gott jag kunde på egen hand, med mina inte-så-nära-kompisar-på-samma-sätt. Tills jag hamnade hos honom igen, och ja, självklart var han där.

Lördagen var sämre, riktigt dålig. Jag var ensam, varken med honom eller Älskling under i princip hela kvällens gång. Jag drack alldeles för mycket, blev jätte full, tumlande runt bland människorna, utan något ordentligt perspektiv på min omgivning. Allting var suddigt och rörigt, trögt, stilla, och allting gjorde fruktansvärt ont. Om jag inte hade vetat bättre skulle jag kunna ha varit ett spöke, en sån som går igenom allting o alla, dem går igenom mig. Jag syntes inte. Jag hördes inte. Så jag drack ännu mer, och kände att nu ser dem mig, nu hör dem mig. Kvällen blev inte bättre för det. Jag kom hem jätte full och trött och ville aldrig mer gå ut igen. Utan honom.

Av ganska självklara skäl av en enorm bakfylla orkade jag inte ta mig till festivalen under söndagen. Däremot var jag där under måndagen. Det måste tillkännages att detta var den mest lyckade dagen, även om den var så till största grad nykter av endast en öl, utan oanade förvirrande känslor och dispyter, var det den bästa dagen. Han var där, dock inte Älskling, men det fanns så mycket andra underbara människor runt omkring mig och alla var snälla och trevliga. Alla var stora och gosiga, som att dem visste att jag där inne, innerst inne, var liten och skör. Jag kände mig omtyckt och uppskattad, ja, till och med söt!
Vi såg ett flertal band, och en stor stjärna till Lack of Fate, som var det bästa bandet under kvällens gång, vilket H säkerligen skulle ha intygat om hon hade stått bredvid mig. Kvällen var ung, inte sen, kall, trött och luktade spya. Den var ren, härlig, och allting var en stor lättnad.

Följade dagar höll jag mig hemma och i skolan, endast några få visiter i ett par festivaltält. Fram till fredagen, som var avslutningsdagen. Som gick åt helvete.
Mina instinkter hade varnat mig i dagar tidigare, men jag lyssnade inte, jag förträngde och jag hoppades och jag gjorde allting jätte fel och the ark var jätte dåliga och jag var dålig, jag var hemsk. Jag var osynlig. Spöke.
Folk betedde sig odrägligt, inte värre än mig dock, men dem gjorde det. Jag försökte bjuda på en cigg, då tog dem den och sprang iväg. Jag försökte hjälpa mina vänner i bråk, jag fick skit för det. Jag bjöd på godis, dem sprang iväg och tog hela påsen med sig. Jag tittade på honom och han avfärdade min blick, vände sig bort, han ville inte se mig. Jag fanns inte.


På efterhand (det är alltid på efterhand) inser jag hur jag gjorde samma tabbe igen, föll för samma grej. Inbillade mig samma saker. Jag tror så jävla mycket. Tänker för mycket. Det var inte förrän H sa till mig, under den misslyckande och förstörda festivalavslutningskvällen att under dessa dagarna, där vi sprungit fram och tillbaka över festival området och supit som djur på mölle platsen, här, kan man inte hitta någon. Här, på mölle, finns bara fyllestrul. Här äger inte känslor rum, allting som händer här är en engångsförretelse, ett engångsligg. Det kommer aldrig hända igen, och jag ska inte inbilla mig att det ska kunna utveckla sig till något.
Det är dags för mig att utveckla en acceptans om att jag är inte en vacker människa som de av de motsatta könet, vilket vi kallar män, vill ha att göra med. Jag lever inte upp till den standard, till dem kraven, på utseende så som känslor och personlighet. Jag är en ful, efterhängsen stalker. Och det tog mig tre stora fylleslag, tre nobbar, och tre slag i ansiktet att inse det.