Sjukhus

Daterat: Tisdagen den 17:e april 2007 kl.08.10

"Sjukhus, hur kan du över huvud taget vistas där? Känner du inte de steriliserande lukterna? Hur allting går under huden? Allting går under huden på mig. De vita väggarna får mig att lysa upp i korridorerna, lysa upp min fulhet, mitt fett. Det enda stället där jag syns, men jag vill inte synas där. Det finns ingenstans att gömma sig. Jag får panik, jag vet inte vart jag ska ta vägen. I stället kommer dem fram i sina vita rockar och griper tag i min arm med sina hala, kalla, plasthandskar. Allting kryper under huden på mig, steriliserningen, äcklet. Jag inser, att det inte är allting runt om kring mig som det är fel på, utan att det är jag. Det är jag som är den svarta fläcken i korridoren, det är jag som syns, det är jag som är skiten mitt i allt detta rena. Jag är smutsig och äcklig."


Jag har en del erfarenhet av sjukhus. Inte bara dem nätterna när jag var ung och hade öroninflammation eller lunginflammation som mamma brukar prata om. Jag har upplevt hemska nätter i en sjukhussäng, spytt galla natt efter natt med mina föräldrar bredvid mig, lidande. Jag svikande.
Det var då, inte nu längre. Däremot har det satt spår, som denna natt när jag fick åka in till akutmottagningen i Trelleborg på grund av dem gigantiska nässelutslagen jag fått över i princip hela kroppen, ändå in till lugorna, jag fick ingen luft. Ännu en allergisk reaktion, under den senaste veckan har jag haft två stycken till. Det ger mig kalla kårar att åka dit och träffa all personal, främmande läkare. Som ska ta, och nypa på en. Lägga kalla föremål mot den varma sjuka huden, ger mig gåshud. Det var en lång väntan, alltid en lång väntan.

Mamma började berätta om den gången jag fick lunginflammation som liten, då vi fick vänta i sex timmar tills vi fick ett rum att sova i, och ännu fyra timmar tills doktorn dök upp. Jag var bara fyra år. Jag har för mig att mamma har berättat den historien ett antal gånger vid tidigare sjukhusbesök. Anledningen till att vi fick vänta så länge var för att det var en liten bebis som var väldigt sjuk, krävde mycket uppmärksamhet. Jag har fått för mig att mamma har sagt det, en tidigare gång.

Sjuksköterskan som tog hand om mig var trevlig, hon hade blonda stora lockar, var liten och späd, ett varmt leende. Tyvärr är mitt minne kort när det gäller namn i sådana situatiuoner. Hon ställde lite frågor, om tidigare upplevelser, vad jag ätit och vem jag var. "Hur gammal är du" frågade hon. Jag öppnade munnen, för att stänga den igen. Det tog emot att svara. Inte för att jag går ingenom min ångest över att jag ska fylla arton period utan för att jag inte ville vara så gammal. Jag var tolv tänkte jag, jag är tolv, nej nio. Ta hand om mig, bär mig in. Ge mig ett klistermärke, eller bokmärke. Jag vill skrika och sparka och gråta om dem tvingar mig till att ta ett stick i fingret. Jag vill hålla mamma i handen och nallen i den andra. Jag kunde inte svara. Mamma tog till orda : " sjutton, hon är sjutton" Fan, tänkte jag, fan, fan, fan. Jag är nio.

Vi fick ett rum, jag somnade i väntan på doktorn. Sov oroligt på prassliga papperslakan, som luktade plast. jag vaknade ett ovisst antal gånger, då hade papperslakanet gått i flera delar. Doktorn som dök upp efter två timmars väntetid var utländsk. Jag fick ett intryck av att han inte förstod vad jag sa, eller menade. Jag fick mediciner, sex stycken plus tre andra att ta varje dag framöver. Det blir inte lätt att minnas.

Provade plasthandskar gjorde jag också, precis som den gången jag var på Lunds lasarett för att kolla mina levervärden. Jag fick sitta i ett lekrum och vänta. Kunde inte motstå att titta längtande efter alla leksaksprylar, väl använda, men i mängder. Fast jag var ju stor, fjorton år måste jag ha varit, så jag vågade inte plocka upp en enda leksak, plasthandskarna fick det bli i stället. Storlek S.

Älskardigälskling.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: