Tröstlöshet.
Såren läker, rivs upp,läker igen för att åter rivas upp. Finns det en gräns för hur mycket psykisk smärta en människa kan klara av?

Plötsligt fanns det där, ett tomrum. Eller en stor klump mitt i bröstet på mig, i mitt hjärta. Jag kan se det framför mig ; en stor svart gegga som geggar ner mitt rödrosa hjärta och färgar det svart, som tjära. Ungefär som när lugorna skadas av rökning. Mitt hjärta är skadat, och jag vet inte ens varför.
Fucking fix it jävla idiotjävel.

Jag pratar mycket skit, mer än vad som gynnar mitt eget bästa. Det handlar om mitt behov att få uttrycla mig, att få samla ihop ledtrådar till varför jag känner som jag gör. Ta det inte personligt.

Jag framstår som en tönt och idot. Jag borde vara för gammal för att skriva en massa sentimentalt trams om mitt hjärta. Det är just där skon klämmer. Att jag är stor, att jag är gammal.

Jag är inte längre den lilla tjejen som ansträngde sig för att läsa de två meningarna i Valen Walle boken. Jag kryper inte längre på golvet. Jag går inte längre in till mamma och pappa och kryper ner mellan dem i deras säng, för att sedan slumra till och väckas av att min lillebror också vill ha plats. Jag är inte fyra år längre, på väg hem från Spanien, då jag upptäckte att jag tappat bort min Tom & Jerry nalle. Jag sitter inte längre på köksbänken och äter upp kaksmeten som mamma bakat, och kladdar ut det i hela köket och över mig själv. Jag är stor nu.
Så stor att jag måste inse att när någon jagar mig så kan jag inte bara ropa på mamma.

Det var det som hände igår. Jag och Älskling var på väg hem från Malmö Stadion, vi hade tänkt sitta där och lyssna på Elton Johns konsert. Det tog alldeles för långt tid innan han startade, så vi hörde endast en liten bit av förbandet (jag vet inte ens vem dem var), sen tröttande vi och begav oss hemåt. Vi lär ångra det, att vi inte stannade för att lyssna till Elton John. Om vi hade gjort det, hade det kanske aldrig ägt rum?
Antagligen.
Det har jag fått lära mig, att så får man inte tänka. Tänka att om jag inte gjort så, kunde det varit annorlunda.

På vägen mot busshållsplatsen vid stadsbibloteket, stannade ett par utländska killar bredvid oss när vi stod och väntade på övergångsstället. Hej, sa en av dem, en neger med ljusblå keps (jag försöker inte vara rolig, han hade faktiskt det). Vi brydde oss inte om dem, och Älsklingen som hade sin cykel ramade mig en bit, killarna cyklade förbi oss. Sedan stannade dem upp, såg efter pss. Jag bad Älskling köra en annan väg. Det gjorde hon. Dem följde efter.

Jag upptäckte honom en stund senare, jag såg hans ljusblåa keps vid kröken. Jag kunde inte undvika att gripas av en sting av rädsla. Älskling tampade på fortare.
Vi stannade och satte oss på en trappa bredvid en uteservering. Vi vågade inte röra oss. Dem gömde sig, dök upp, gömde sig igen och kom tillbaka. Till sist stod dem bredvid oss. För att sedan försvinna in på uteserveringens resturang.
Jag måste ringa någon.
"Ring Eddie, Emelie, ring Eddie, han slår ihjäl dem" sa Älskling. Jag ringde honom. Som räddaren i nöden dök han upp ur intet och sprang efter dem jävlarna som försvann snabbare än vinden. Lättnad. En stor knut i magen.

Efteråt sa Älskling till mig att hon tyckte det kändes som när hon var liten. När hon skrämt upp sig själv, och blev livrädd när hon såg att någon följde efter henne, hon ropade på mamma. "Det kändes som en grej som skulle hända när man var liten". I så fall är jag fortfarande liten. För jag ville bara skrika efter mamma, trygghet. Omringad av utländska killar känner man sig inte trygg, tvärtom, hotad. Jag önskade innerligt att mamma skulle vara där, eller att jag skulle vara hos henne. Gör mig liten igen. För jag orkar inte känna det längre, känna det igen, känslan av att vara hotad.
(det var inte första gången)

Är det så, att vara stor, att ta ansvar, innebär att man kommer att utsättas för obehagliga situationer, där hjälpen kanske är långt ifrån? Där tryggheten är ett minne blått?

När du släppte taget om mig mamma, även om det var det enda jag bad om, det enda jag strävade efter under min tonårsrevolt, så var det inte en önskan inifrån. Jag ville bara vara lika tuff och stark som alla andra.

Det blev jag aldrig.