Dagens största depp, deppen of the real depp, KLASSFOTOT!
Det är en sak i sig, med porträttfotot, för det är något personligt, som jag själv väljer att ge bort. Eller som min mamma, visserligen med gällt motstånd från mig, hänger upp med våld på väggen under trappan, bakom tv:n. Oavsett hur ful jag än är, envisas hon med att hänga upp fotona. År ut och år in. Detta året var mycket fulare än förra året, och ändå säger hon bestämt "Nej, vi ska i alla fall ha det stora porträttfotot". Jätte bra, ta det störta av de femtio små övriga foton som finns, bara ta det störta och häng upp det. Gör det. Rama in mina äckliga smilgropar och mulliga ansikte. Tack. Tack så hemskt mycket.

Till och med år -99, när jag hade nått mitt fetaste tillstånd, då kinderna nu var så fyllda med så mycket fett att de inte fick plats på bilden, envisades mamma med att sätta upp det. När jag hade ett gigantiskt överbett, där mina framtänder stod ut som en parodi på Janne Långben, så satte hon upp fotot! I ett helt år fick det hänga där, och alla som gick in eller ut ur vårt hus kunde slänga en snabb blick på det, för beundra den vackra "skönheten" det var skrattretande. De tittade knappt, bara en snabb blick och ett stelt leende när de klämde fram några väl ansträngda ord "Ehm.. vilken söt dotter ni har" när de egentligen tänkte "Vad fan är det för ett fetto? Stackars unge som lär bli mobbad resten av livet. Det minsta modern kunde gjort hade varit att inte sätta upp porträttfotot". Så rätt ni hade.

Hur som helst, är porträttfotot mer privat och personligt, eftersom det hänger i vårt vardagsrum och inte på ett utställning i Malmös konsthall. Så i princip kan man bli hur ful som helst, för vänner, släktingar och bekanta kan inte göra annat än att nicka och le. Däremot, när det gäller ett klassfoto för andra året i gymnasiet kommer hela Malmös befolkning, och lite där till, kunna sitta i sina hem och flina och prata skit bakom min rygg om hur ful jag är. Tro inte att jag inte förstår det.

Men jag visste det, jag kände det i stortån, och Bengan borde ha känt det i röven att jag inte skulle vara med. Fy fan vad ful jag är! Förra året var mycket snyggare, men då såg jag ändå ut som världens tönt. Nu ska jag aldrig mer gå ut, för hela Malmö kommer sitta och garva över mitt fula nylle. Skit roligt. Verkligen. Fan vad jag hatar att vara ful. Snälla, låt någon annan bli 218432356245000 gånger fulare, så att jag kan må bättre. Egoistiskt? Javisst! Men ändå.

För första gången önskar jag att jag verkligen log

Bajs på Bengan för att hon ljög och sa att jag blev bra när jag inte blev det.

Nu ska jag gråta,
och sen ska jag skita och läsa i en bok samtidigt, det ni! Det är inte alla som har dem skillsen. Så jag må vara ful och mobbad i resten av mitt liv för det fotot, men jag har i alla fall trösten att jag kan skita och läsa samtidigt. Weijhu. Jag känner redan hur detta har bidragit till att min livsvilja har ökar med hundra procent. Not.

Detta mina vänner, är världens undergång!