Jag klev av bussen vid ändhållplatsen. Vinglade lite grann. Jag var frusen och trött, jag hade svårt att hålla ögonen öppna. Allting dunkade, speciellt mitt huvud och hjärta. Allting ömmade och gjorde fruktansvärt ont. Jag vinglade fram längs trottoarkanten, men eftersom det skedde en ombyggnad av trottoarkanten samt en del av vägen, var jag tvungen att fortsätta mitt vinglande mitt ute på vägen.

Jag svamlade för mig själv där jag gick under en gatlyktas gula sken. Jag passerade järnvägen, där jag så många gånger riskerat mitt liv och sprungit över trots att tågen skall passera. Jag gjorde det igen, jag sprang, jag snubblade och jag föll. Det snurrade när jag lyckades sätta mig upp på marken, jordytan rörde på sig. Jag trodde att jag satt på en frisbee.
Järnvägsspåret skav under mina handflator, på något sätt lyckades jag resa mig upp igen. Jorden fortsatte att röra sig under mina fötter. Jag kunde ha svurit på att jag kände hur hela jordklotet snurrade mot öst i atmosfären.

Jag gick längs grusvägen, då jag hörde hur skärande signaler bröt ut i den tysta natten. Det tog en stund innan jag förstod att det var min mobil som ringde, men jag minns inte om jag svarade eller ej.
Jag passerade den lilla bron som kändes ostadigare än vanligt att gå över. Vattnet mynnade extra snabbt och farligt under mina fötter, jag blev illamående och undrade när den skulle brista. I detta becksvarta mörker skulle dem aldrig finna mig om jag drunknade.
Jag kunde inte urskilja mina egna fötter, jag kunde inte känna dem heller. Jag visste att när jag åter kommer in under gatlyktans upplysande sken kunde jag åter se mina fötter igen, hur dem rörde sig, den ena efter den andra, i en vinglig linje. Det var då jag kom till att minnas att jag hade fötter, att dem fötterna jag just nu stirrade ner på var mina egna.

Jag fortsatte att gå, visste att snart skulle jag vara hemma, inne i värmen, kunna skynda mig fram till kylskåpet och trycka i mig så mycket mat som min magsäck klarar av utan att brista. Försöka att dämpa det onda som dunkar där inne, och som ständigt försöker göra sig påmind. Snart.
Jag vinglade framåt och försökte minnas dem vackra orden, som passade så bra, jag hade skrivit ner dem. Jag kunde inte släppa den tanken, inte ens när jag skulle somna.

Jag drömde om honom. Att han kom till mig mot all förmodan, att han sökte efter min bekräftelse och fick den. Jag hörde min mors viskande röst i mitt huvud som talade om för mig att han endast ville vara med mig för att dämpa den smärtsamma ångest efter sin före detta flickvän. Jag var endast en leksak fram tills den dag då han skulle få henne åter.
Jag valde att ignorera henne, att inte lyssna. Jag hade väckt en lust för honom, jag hade väckt en kärlek, ett begär och när han nu besvarade den var jag inte villig till att kasta bort den, oavsett på vilken grund den kärleken baserades på.
Han gav mig lycka men sköljde mig med obehag. Han var dominant och befallande, jag var liten och skör och hade inte speciellt mycket att säga till om. Jag var där för att ge honom kärlek, för att älska honom och tillfredsställa hans lust. Jag var där för att dyrka honom.

Vi tillbringade den största tiden i min säng, framför tv:n, i mitt gamla rum. Det var inte glamouröst, snarare som en seg och utdragen dokusåpa. Min familj och släkt verkade bo i samma hus, dem levde strikt och påträngande vid mig. Jag tror att dem hade abdikerat till en islamisk eller muslimsk religon. Vilket av dem vet jag inte eftersom jag har svårt att skilja dessa två ihop på grund av mitt bristande intresse under mina före detta samhällslektioner.
Han vägrade att kommunicera med någon annan än mig, även om jag till sist fick friheten att umgås med min familj stannade han ständigt kvar på rummet.

Det var inte förrän vid ett sällsynt tillfälle, då han hade följt med oss till moskén, kyrkan eller vilket tempel det än nu var, som det slog slint.  När vi närmade oss vårt gigantiska hus i form av ett Aladdin-palats och trädde in genom portarna var man tvungen att konfronteras med en högtidlig spegel. Vad denna hade för betydelsefull innebörd eller varför den över huvud taget hängde där var byggt på en strängt religiös ide. När du stigit in genom portarna och följt den kusliga korridoren stod man framför en spegel, där skulle man buga sig inför sin egen spegelbild.
Mina släktingar gick före, och framför mig gick han, och han slängde knappt en blick i spegeln utan gick endast förbi. Detta sågs som ett stort förräderi mot familjen, liksom mot religionen och traditionen.
Min moder var utom sig av raseri, och åter fick jag träda in i det instängda rummet där han la och tittade på tv. Mina vaga utskällningar rörde honom inte ryggen, intresset flödade ur hans näsborrar.
Han la och tittade på en dålig såpa och jag grät. Jag grät för att mannen i mitt liv inte visade sig vara den mannen jag drömt om att han skulle vara. Jag grät över att jag svikigt min familj över ett så grymt hopplöst och meningslöst öde som detta. Jag grät för att jag var jag. Jag ramlade ihop där bredvid sängen, i spillrorna av mitt eget liv.

När jag lyckats fumla fram mina dörrnycklar som jag för ett par minuter sen var helt övertygad om att jag hade tappat, vred jag om låset och ramlade in hemma hos mig. Hemma. Jag gick på toaletten och kissade, kräktes. Magen kurrade. Jag gick förbi vardagsrummet där pappa hade somnat i soffan i sin oroliga väntan på sin försvunna dotter, som så många kvällar förut, till köket och öppnade kylskåpet. Där fick jag syn på en Reben. Jag var endast ett fåtal sekunder från att spy rakt in i kylskåpet.

You just do me, and leave me desperate.

Det var dem orden jag hade skrivit ner.