Hovarna klapprade, då två hingstar, vars man glänste i skymningen, travade på den skrovliga terrängen längs landsvägen. Bakefter satt kusken och drog i tyglarna från droskans kuskbock. Denna droska knirrade och knarrade och det var sannerligen en obekväm resa för resenären som befann sig i den skumpande droskan.

Det väsentliga i detta framförande var resenären, hans namn var Jöran Wulff. En mycket vördnadsfull man, ty hans välformande språk och vänliga förfarande gjorde han omtyckt bland alla klasskikt trots att hans ansenliga kapitaltillgångar frambringade vanföreställningar hos den övriga församlingen. Han var han en mycket uppskattad rådman från Kristianstad. Ty det var från denna avlägsna plats denna gamla man, vars ljus snart skulle slockna, reste för att finna sinnesro i Malmö.

Man förmodade att hans sviktande hälsa berodde på hans åldersstigande levnadslängd, för Jörans kropp var orkeslös och präglad när han steg ur diligensen. Hans andetag var tunga trots att kusken hjälpte honom ned genom att räcka Wulff sin käpp, denna var tillverkad av trä med ett kvadratiskt träsnitt. Jöran Wulff beklagade sig inte för hans obehag, men han grimaserade av den stickande smärtan som uppstod i hans rygg när han böjde sig ner för att ta käppen samtidigt som han tog ett stort kliv ut ur droskan.

Han befann sig nu på ett stort område av jordstycke, stödjandes på käppen med blicken nästan lika inåtvänd som hans egna tankar var vi detta tillfälle. Följaktligen hade han varit innesluten i sina personliga tankar under en längre tid, som således var så djupa att en havsfisk hade drunknat i sitt eget hemmastadda vatten.

Jöran vaknade upp ur sin ingivelse av dystra tankar, då kusken harklade sig samtidigt som en av hingstarna drämde en av sina hästskor i marken och ruskade på huvudet, som i ett tappert försök att frige sig från sin stillastående position. Jöran vände sig mot kusken och gav honom en slant. Kusken bugade och lyfte på hatten åt den djupsinniga resenären, och när kusken åter satt på kuskbocken och snärtade med piskan så att hästarna gav sig iväg i galopp tänkte han för sig själv:

"Ack, vilken grubblande herre, hans själ tycks avdunsta på något underligt vis- likt överstiget regn som dras han från jordens yta och stiger upp mot himmeln för att sedan endast existera som stoft". Men kusken tänkte inte mer på detta, för det var varje människas öde att förtvina och dö.

"Det var Guds vilja" muttrade kusken för sig själv och svängde av bakom en krök.

Ensam stod nu den gamle herren, så bräcklig och svag. Han svepte sin rock tätare omkring sig eftersom vinden ven rakt igenom honom. Hans blick riktades mot Gustav Adolfs torg, till vänster låg Fricks handelsgård och till höger, begravningsplatsen.

Jöran trädde igenom de svarta grindarna i gjutjärn och framför honom tornade väldiga gravstenar jämte de oansenliga begravningsstenarna, placerade i olika sektioner. Grinden gnisslade trots att det var nysmidd efter 1850-talets modell när Jöran trädde in på gravplatsen.

Jöran Wulff vandrade längs de olika sektionernas kvarter med gravplatser. Träden var unga, men hängde allaredan nära markytan, det var höstens dystra stämning som hade fått trädens löv att vissa till röd och bruna färger, för att sedan falla till marken, och följa kuskens ödes bestämda teori.

Ännu en kylig vind blåste igenom Jörans sargade kropp, och han kunde inte undgå att bita sig i läppen i ett försök till att motsätta att kylan trängde in. Tårar vidgades dock i hans ögon, ty hans lidande hade nått sin kulm. Inte för att hans bett trängde igenom det sköra köttet i läppen, som öppnades till ett svidande sår, för att han inför sig stirrade förtvivlat på en familjegravsten. Endast de anhöriga kunde förstå vems gravsten det var, eftersom löven hade samlat sig runt stenen och skymde namnet på de begravda familjemedlemmarna.

Jöran visste att det stod familjen Wulff på gravstenen. Han sörjde sin bortgångna maka och trogna fru. Hon som varit så förtjusande, framför allt under de varma sommarkvällarna då hon brukade sitta för sig själv på verandan och njuta av sin tillvaro.

Under makans namn stod Jörans enda son och arvinge, han som skulle ha fört deras namn vidare, denna ståtliga unga varelse som hade bragts om livet. Eftersom han hade insjuknat i svår difteri.

"Hur orkar du alltid vara så lycklig?"

Jag måste vara det någonstans, av nått.

Jag har allitd varit intresserad av Polen, inte sen jag lärde mig att landet över kusten fanns där, utan sen jag fick höra om koncentrationslägren. De förödande händelserna mot judar, deras destruktiva behandling och jakten efter överlevnad, fångade snabbt mitt intresse.
Nu kommer jag tjäna så pass mycket pengar på grund av min arbetsnarkomansbesatthet, så just nu överväger jag att packa resväskan någon gång i slutet på oktober och bege mig bakåt i tiden. Inte endast för att få en insikt av vad som hände, utanför att  få ifeelbad känslor som inkluderar skammen över att jag tror att mitt liv till och från når sin botten, skulle det gå att jämföra med denna massa folkhop som plågades till döds? Icke.

"J: Ja, då kan jag köpa nytt löshår. Judehår hahahha"
B: "Det var INTE roligt!!
..haha, ta två betala för en, haha"

Shame on me!

Jönsan säger:

Jag vill ha killar som sätter på mig och skiter i mig också kan jag gå o vara förälskad i den duden i tre månader tills jag gör samma sak igen

Hannah. säger:

 du gillar det mönstret verkar det som

Hannah. säger:

du vill ha en bitch!




:<