För en sekund som bestod av ett ögonblick, kände jag hur mina tankar som ständigt kretsar kring dig och den eviga eftersträvan efter att höra din maskulina röst uttala mitt namn, avlägsnades. När dessa föreställningar gick förlorade gav det mig en uns av inre frihet att slutligen få se över min identitet.
Detta ögonblick är nu gånget, och det är åter din puls jag söker, dina flämtingar och stön som kittlar i mig och din stämma som ekar i mina öron.

Likväl hör jag dåligt, men det susar inte likt tinitus. Det är bara du, invärtes.

Du har aldrig uttalat mitt namn.




Detta fungerar inte längre.