Den femte dagen; väntan
It's just another day, one more chance
to get this right.
I'll sacrifice forever please just for tonight.
Fjärde dagen
Jag steg upp megatidigt för att ta mig in till stan och leka med Anna. Strax fick vi sällskap av Frankisen och sen kom Joanna också. Najsigt väder o allting, så vi kunde sitta vid kanalen och chilla.
Det bästa av allt var att Jessica ringde, hon hade kommit hem från the love weekend i London. Tyvärr, är hon i Stockholm hos läkerolmannen, men jag blev så glad över att höra hennes röst. Nu har jag i alla fall någon att telefonterra!
Nu ska jag käka, o sen ska jag hem till Anna och checka en film. Najs.
Två dagar kvar till domedagen.
Alla onödiga inlägg tillägnas min Bengt.
När jag skulle åka hem och satt på ettan fick jag sms av Ed. Länge sen man hörde ifrån honom. Sen när jag stod och väntade på 141:an så ringder Eric, och frågade var jag var. Jag berättade att jag var på stadsbibloteket och så sa han : "Ja, men vi kommer och hämtar dig" så sa jag nej och förklarade att min buss kommer strax. Men det spelade ingen roll, så de körde från Klågerup för att hämta mig och köra mig hem.
Vi körde på motorvägen i 240, körde mott rött ljus, och lite sådär bergochdalbana. Själv satt jag inklämd i baksätet mellan eric och toffel, Jesper körde, Ronne där fram. Ensam tjej, och Toffel satt hela tiden och förklarade för mig vilken jävla alkholist jag var, medans han var åksjukt och nästan spydde rakt ut. Eric på sin sida satt däremot och bad för att detta inte skulle bli hans sista resa. HAHAHAHA <3
De släppte av mig, hel, på stortorget, för jag hade min cykel där. Sen kom de tillbaka igen och körde efter mig hela vägen hem för de ville se min "lyx-villa" ehehehe.
Sär kompisar.
Den tredje dagen
Jag har alltid gett de förvållandet över allting som brast inom mig, för att sedan förebrå mig själv för min livssituation. Det är ingen annan än jag som valde att älska, undermedvetet eller medvetet är inte relevant, det var jag och ingen annan som trodde på de löften som slöts mellan oss, och efter så många misstag, borde jag anat onåd. I stället var jag destruktiv och naiv - ingen kan orsaka mig mer skada än vad jag själv vållar.
Nu ser jag mig själv som en defekt, och jag borde behandla mig själv som en, nu när jag själv är den som har orsakat en annan människas sår och motvilja till att vilja leva. Jag trodde aldrig att jag, varken psykiskt eller fysiskt, har den kunskapen att förstöra andra. Kanske har jag gjort det många gånger förut utan att inse det. Det äckel som växer inom mig, åkallar ingen annan än mig själv.
Jag våndas i ånger och fruktan, har min blotta existens och mina oansenliga handlingar orsakat någons självförakt?
Jag är en människa född i skam.
Dag ett; happyfejs
Jag önskar att Bengan var här, hundra gånger runt jorden och tillbaka igen. För, ja, jag kan faktiskt inte avslöja det, eftersom någon obehörig kan få för sig att läsa det. Jag ska skriva det lite kodat,
uppdraget slutfört; den lille kom, haha!
Supergay. Men jag är så äckligt glad att jag inte kan skriva normalt, det får bli ett ofullständigt skriftspråk rört till en osammanhängande röra. Men visst fan är det värt det, hundra gånger om. Åh, Bengt, om du bara vore här!
Jag tror nästan att de tre veckornas gågna depphumöret är försvunnet, och du är inte här för att uppleva min lycka.
Shit, en aning överdrift. Haha, men ändå happyfejs.
Kom igen Lena! för fan
"Åh gud det gör så ont att nåt
så nära kan va så långt bort!"
Idag är det den andra morgonen utan Bengan och Jess. Jag har fått ett uppdrag av Bengan att utforma en dagboksliknade rapportering till henne, måste jag i princip blogga varje dag. För om hon får chansen så kan hon läsa mina dags bestyr och misstag, som jag självfallet ska försöka att undvika de oundvikliga misstagen. Det blir inte lätt.
Detta får innefatta rapportering för dag ett :
Fredagen 15/2 2008
Jag hade en överfet sovmorgon, men min fulfeta dogge väckte mig halv sju när pappa hade åkt till Stockholm. Jag försökte ignorera honom men i stället förföljde hans gnällande mig in i drömmarna och jag kunde höra honom på avlägset avstånd. Tills sist stod mitt undermedvetna drömmande inte ut med hans gnäll och jag steg upp vid åtta. Frulle, datorn, sen skulle jag gå och lägga mig igen (utan att ha gått ut med doggen), men då ringde min ÄlsklingsBengt, så jag höll modet uppe och sen grät jag i två timmar och gick ut med gnällspiken.
Jag kunde inte koncentrera mig, och pluggade aldrig till mattetestet, som för övrigt var den enda lektionen jag hade, och nästan i princip den enda anledningen till att jag åkte hela vägen till skolan.
Varken Bengan eller Jess var ju där, och inte ja.
Jag hann i sista minuten skicka sms till Bengt att jag hade vunnit pusstävlingen. Jag fick biobiljetter och gick på bio samma kväll med Kim samt med Grannen som eftersläp. Vi såg Cloverfield, filmat ur ett amatörmässigt perspektiv, men jag gillade den. Det är inte min starka sida att se film, men för första gången kändes det nästan som jag var med i den! Om det är så alla filmfantasterna skapar sin fanatism kanske jag kan ge dem en uns av förståelse.
Åh, mitt i mellan, efter skolan och bion var jag hemma hos Grannen och käkade kanelbullar, o sen kaffe. Åh, najs Granne
aaaah,
detta går inte, jag är för glad!
Puss, för det är jag bra på!
Arton, asnajs!
Jag måste tillkännage att jag har satt mig i under en hätsk påtryckning från två sidor. Jag känner mig lite klämmig.
Jag kommer köra ännu en "woops-Bengan-är-borta-grej" så fort hon har åkt. Jag kommer att låsa in mig på mitt rum resten av lovet, grubbla över dessa missabla omständigheter, tänka på hur världens undergång kommer att inträffa tack vare mig. Jag sitter och stirrar apatiskt in i min vackra konstverksvägg (jag är mycket stolt över den, den är verkligen ett mästerverk) och präglas av min ensamhet. Bengan, och Jess, återvänder hem alldeles för sent, och då har jag redan hunnit supa, däcka, pippa halva Malmö, knarkat, och uppnått en nära döden upplevelse.
Det går inte förtränga mitt centra för mitt grubbel, snart inträffar den stora och jävligt anskrämliga åldersskillnaden som inte går att dölja med försumning av en bild på bilddagboken. Min artons års dag.
Nu lutar backen neråt. Jag kommer bli rynklig, fisförnäm, och dricka skit dyr alkoläsk på krogen utan att bli full. Äckliga tjugofem eller trettioåringar kommer flåsar mig i nacken när de bjuder på spetsat vin. De silikonfyllda Bratzen kommer kolla snett på mig, och jag kommer gråta över mina knoppar, samt byta stil för att jag egentligen är en mes som inte längre kan stå upp för mitt rätta jag.
Alla mina övriga kompisar, som ännu inte fyllt arton, kommer glömma bort mig och inte känna igen mig längre. När de till slut ser mig på stan, utan förståelse över att det egentligen är jag, kommer de sparka ner mig och sno min handväska och hävda att de är från Greeenpeace.
De få som mot förmodan kommer känna igen mig, kommer utnyttja mig för deras egen vinnig, och jag kommer köpa ut alkoläsk från krogen, tills polisen tar mig och jag sitter inne i fem år för att ha brytit mot lagen som säger att man inte får dela ut, eller köpa ut sprit till minderåriga.
Mina avanserade planer om högskolestudier kommer krossas, och när jag i stället kommer ut ur fängelset med tatueringar över hela kroppen ända upp till öronsnibben, kommer hela världen ha förändrats. Alla kör runt i rymdskepp, då Mars människorna har tagit över jorden, och nu är det människorna som i sin helhet har ersatt invandringen med sin låga samhällsstatus.
Och där står jag, mitt i rymdskeppstrafiken, med mina tattar och knoppar, och har inget val än att sätta mig ner bredvid en av de hemlösa människorna som sitter med varsin soptunna med fem meters mellanrum. Eftersom det har skett så stora klimatförändringar, som gjorde att ozonlagret exploderade och mars människorna kunde ta sig till jorden, blir aldrig kallt längre. Kylan är inte den dödande faktorn, utan min granne, som verkligen är och var min granne tidigare (men hon uppfattar inte vem jag är eftersom min åldersökning har gjort mig till en stenåldersmänniska) kommer käka upp mig bit för bit med en plastsked från risifrutti.
Detta blev verkligen ett sjukt misslyckat blogginlägg om alla hjärtans dag! Jag tar det nästa gång, men det ska verkligen bli asnajs att fylla arton!