Hårlockar


Han hade skruvade lockar i nacken med en sotig skiftning, så som ett nyfött barns första fjun. Jag trasslade in mina rosenröda fingertoppar i hans sträva lockar, men framför mig låg en man, så lång och stilig och så nära. Hans ungdomsår hade avgett sina spår i hans ansikte och på hans kropp. Hans rygg var täckt av sårskorpor, som det dunkla mörkret dolde för mig. Jag har aldrig sett hans sår, för de gånger vi bemött varandra nära, har mörkret varit påtagligt och natten sval. Vi har legat slingrade runt varandras kroppar, inuti varandras armar. Ihoptryckta.


Jag har struket honom över håret när han smekte mina kinder. Jag har kupat mina händer över hans stjärt så som han kupade sin högra hand över mitt vänstra bröst och tryckte sin raka näsa mot min varma hud i min barm. Vi har kittlat varandras fingrar och händer - det är så det kommer sig att jag upptäckte hans sår, jag har känt dem. Jag kände dem när jag smekte hans rygg från nacke ner till underbyxans sträva överkant.

Han blev lite röd om nosen och vilsen i blicken när han märkte att mina fingrar berörde hans ärr, samtidigt som han otympligt försökte ursäkta sina livs spår. Ännu har han inte insett att jag åtrår varje uns av hans kropp, och de som han ursäktat som brister tycks för mig vackra utmärkelser.

Han är mager, tillsyntes mest i ansiktet. Kinderna är insjukna och har givit honom tydliga kindben med ett uns av en gråaktig hudton, som återges av de utbuktade påsarna under hans ögon. Aningar om att kroppen troligen har varit benig och tärd i proposition till hans ansikte, misstänktes under hans strama muskler som har ersatt bristen av fett i hans kropp. Han har förvånansvärt god hållning med tanke på hans längd som sträcker sig upp emot två meter. Dock sluttar hans axlar lätt nedåt, så att hans hals urskiljs tydligt som lång och smal och där ett ansenligt adamsäpple buktar ut.


Han låg bredvid mig så fridfullt men lätt sovande i den trånga lilla sängen i ett rum som egentligen tillhörde en femtonårig pojke. Tapeterna var fulla av planeter och galaxer, ovanpå ett blått hav av himlar och stjärnor. I taket satt självlysande stjärnor, månar och ännu fler galaxer och planeter. De utstrålade ljus i gulgrönt trots att solen strax skulle gå upp och reflektionen från solen till stjärnorna borde ha försvunnit, när vi äntligen låg bredvid varandra i sängen intill morgontimmen. Jag stirrade upp i taket och såg hela universum samtidigt som jag relaterade till boken med titeln "I taket lyser stjärnorna" av Johanna Tydell, fast ingen av oss hade cancer än.


Vi smekte och kysste och till sist drog jag in doften av hans starka parfym innan jag somnade, den doftade man. När jag vaknade doftade han av sin egen söta hud blandad med min.

Min tidsuppfattning hade gått till spillo, samt lokaliseringen utanför detta rymdrum var för mig diffust. Ändå kände jag mig inte ett dugg förvirrad när jag slog upp ögonen, tvärtom kände jag mig lugn, samtidigt skräckslagen över att tiden skulle hinna ikapp oss.


Jag låg bredvid din sida och hörde dina andetag, blandade med ett pipande fågelkvitter genom det lilla fönstret ovanför sängbädden, utanför sken solens strålar in emellanåt, för att sedan försvinna bakom ett moln med hjälp av den kraftiga vinden.

Av alla dessa intryck från min position i sängen anade jag att det ännu var tidig morgon, och jag slumrade åter in i drömmar i takt med dina andetag.


Du sov fortfarande när jag vaknade av att ha insett att jag nu hade låtit tiden passera ifrån oss, och oroligt försökte jag fånga upp den igen genom att föra mitt pekfingers topp mot din öronsnibb, fram och tillbaka. Öronsnibben var en aning röd precis som att du frös, som när jag under natten hade skakat i hela kroppen. Du trodde att det berodde på kylan från det öppna fönstret och drog mig tätare intill dig. Vad det egentligen berodde på var din närhet, så jag skakade ytterligare i din famn tills jag somnade.


Medan jag smekte över din öronsnibb studerade jag hans ansikte. Han hade några leverfläckar på den vänstra kinden, skäggstubb som var sträv mot mitt ansikte när han äntligen vaknade och vi gnuggades mot varandra. Jag slickade honom på kinden i ett desperat försök till uppmärksamhet eftersom jag inte visste vad jag skulle säga när tystnaden föll in och hans såg avvisande ut. Han brast ut i ett stort leende när han kände min tungspets mot hans kind, och ännu en gång påminde han om ett barn då lågan tändes i hans blick av bus och kanske en liten uns av kärlek. Han sträckte snabbt ut sin tungspets mot min nästipp, och lite av hans varma saliv fastnade på toppen. Denna vanligtvis ordningsfulla och allvarsamma man sjönk nu ner till min nivå av lek och lust. Vi slutade snart tumla runt när jag insåg att jag aldrig hade hejdat tiden och att allting nu var över.



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: