Jag kunde förtärt vergetariska kornprinskorvar och druckit mig berusad på nubbar vid julbordet. I stället sörplar jag i mig asvarm tomatsoppa på burk, med tesked. Jag får kväljningar av faktumet att allting blir till tomatfärgad fradga som måste klökas upp igen tillsammans med otympliga, och oanpassade tabletter, utskrivna genom gulgrönt recept. 

Det är som att ge en drogmissbrukare heroin i munnen i stället för i armen. Eller ge henne mindre heroin dag efter dag för att minska begäret, för en bättre tillvaro. Giv Jöns en gigantsisk XL tablett som inte går att dela  så att hon kommer dö på kuppen i ett försök att svälja den, eller låt henne jobba i delikatessen nästa fredag och skära skinka fast att hon är vegetarian. Låt henne stirra på arbetskamraten som skär av sig fingret på köttmaskinen när hon svimmar av synen på blod.

Dessutom har jag ingen jävla aning om vad jag önskar mig i julklapp, men jag lär ju ha halsfluss hela vintern, så vad spelar det för roll om jag kommer på vad jag önskar mig, om jag ändå inte har förmågan att berätta det?

Men jag kan ju alltid gestikulera, eller spela charader, hoppa runt på alla fyra med svarta streck av tuschpenna på hela kroppen om jag önskar mig en zebra. Hoppa ner för ett stup för att förklara att jag önskade mig ett fallskärm.
Borra hål i örat med en skruvmejsel i önskan efter tops, eller stoppa upp en vitlök i mitt högra öra som ett bevis på mitt behov av en hörapparat. Lättare än så kan det svårligen inte bli, i och för sig kan jag ju alltid skriva en önskelista till tomten.

Hoehoehoe,
ha en jävlig första adevent