minuter sedan då tv3 visade det sista avsnittet efter flera säsonger.

Visserligen kan jag tycka att det blev lite väl många avsnitt, så att det till och med blev lite drygt, men samtidigt sker det så himla mycket i serien hela tiden så man blir mest förbluffad och hinner knappt reflektera över att de klyddar för mycket. Men jag kan knappast klaga på att det händer för mycket, det går inte att jämföra med ett Lost avsnitt alltså.

Jag är nöjd med slutet, även om jag missade ungefär halva programet eftersom jag hade jobbat och tiden sprang iväg, men jag kunde samla ihop pusselbitarna om vad som hade hänt i början av programmet, och såg i alla fall det bittra slutet. Michael Scofield dog, självfallet för att rädda sin hustru och kompanjon (Sarah) och sitt barn (som antagligen får namnet Michael junior). Till sist får vi se en video som Michael har spelat in, där han själv berättar hur mycket han älskar Sarah och sin bror Lincon, men att han oavsett om han hade offrat sig för sitt barn och sin fru, ändå var döende på grund av en obotlig hjärntumör trots tidigare operationer. Visserligen en aning förutsägbart att hjälten måste offra sitt liv för att rädda andra, men ändå, ett bra slut på en lång resa.

Det intresserar mig att titeln är så pass omfattande och lång. Tyvärr finner jag stor svårighet i att komma ihåg hela titeln och dessutom kan jag inte låta bli att jämföra titeln på boken med en låt av Håkan Hellström, nämlingen "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig", båda titlarna innefattar en mängd ord och känslor. Absolut tilltalar detta mig, men retsamt nog försöker jag ändå ersätta "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" med "Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig".

Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket, är skriven av Gunnar Ardelius som var en relativit ung författare när han debuterade med denna tunna lilla bok som inte innehåller mer än en dryga hundra tjugo sidor. Dessutom är varje sida endast till en tredjedel fylld med text, därutöver finns det en enerverande linje överst på varje sida, som också finns ritade innan boken börjar.

I boken får vi följa Betty och Morris genom osammanhängande och förbryllande tankar om kärlek, som egentligen inte är så underliga om man själv har upplevt dem. Men genom denna lilla bok med stora ord, finner man snart poesin i det hela, rytmen bakom raderna träder fram, och jag älskar sådanna böcker där mina egna känslor och minnen bearbetas i takt med när jag läser en bok som uttrycker så mycket känsla och närvaro. Man måste dessutom som läsare arbeta sig igenom de små raderna, för att inte missa de små hemligheterna som döljer sig i texten.

Om man gillar Per Nilssons böcker så ska man absolut läsa den här, men jag önskade att Gunnar Ardelius hade gjort en ännu tidigare debut så att jag kunde ha fängslats i Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket som jag gjorde i Hjärtans Fröjd, när jag var i fjorton års åldern.