I själva verket är jag avundsjuk, för att en före detta S:t Petri elev, Amanda Svensson, har lyckats skriva en så anseligt bra bok. Det är känslan av avund som skapar tanken "nej, jag tycker inte alls om denna boken.. för den är dålig, titta där! Hon borde haft en kommatecken där! Nu är hela boken genom dålig, alltihopa! Fy henne". Man försöker helt enkelt hitta på ursäkter för att finna fel på en bok som är bra.
Denna gången tog jag mitt förnuft tillfånga, trots stor skepsis när jag inledde det första kapitlet i Hej Dolly, växte boken mer och mer i mina ögon. Ju längre boken utvecklade sig, desto mer ville jag läsa. Det är allt mer sällan jag upplever ett så kolossalt begär av att läsa vidare. Boken är på detta sätt korrekt uppbyggd för dess handling, med spännande fortsättningar. Däremot är det en bok som också kräver ett slut, men eftersom den endast består av etthundrafemtio sidor varav flera sidor lämnas halvtblanka på grund av kapitelindeliningar, kan man läsa ut den på ca två timmar, och det är ungefär vad som behös för att mätta behovet av Dolly.
Som visserligen är självförnekande tonåring i samma ålder som jag, men hennes temprament och humörsvägningar drivs till sin spets i emellanåt.
 
Efter att ha läst Hej Dolly, känner jag ett starkt behov av att kissa på tavlor/fotografier under en venissage.
(Ni bör läsa för att uppleva)