Vad har hänt med dig under de senaste tre åren?

Jag finns.

Jag syns på ett annat sätt, genom personlighet och karaktär, inte genom limegröna jeans och stort svart, tuperat, hår. Det måste jag medge, att trots att de senaste skolåren har varit en kamp, en inre strid om att finna sig själv, och en fejd för att att utöka mitt intellekt och kämpa för att visa mina kunskaper. Även om de kunskaperna inte har nått fram, kan jag se tillbaka och inse hur många goda saker de här tre åren har fört med sig.

Inte bara en urusel matematisk kunskap, en tillbakablick till alfabetet i dystra källarlockaler genom särskolans grundskoleböcker (som man faktiskt får skriva i! Ni minns väl när man gick i tredje klass och fick skriva talen i matteboken. En sådan lyx har jag inte skådat på evigheter) för att lärarna tvivlade på min kapacitet inom svenskan (ja, jag kanske inte är någon stjärna på att formulera mig alla gånger, och framför allt inte på att stava rätt, men det finns faktiskt MICROSOFT WORD! GOD BLESS YOU!).

Min sörsta eviga lärdom är den fina givmildheten, medlidandet och alla fina gester. Jag har kommit underfund med den stora kunskapen; att skolan inte endast består av pest och pina och mobbning, utan fina vänner.

Samtidigt som jag ser det som en stor frihet, att ställa mig på stentrapporna framför den stora portingången, och skrika ut i ljummet sommarvärder av frihet och sann glädje, finns det en liten uns av tomhet, över det jag lämnar bakom mig. Alla dessa fina människor, jag hoppas att vi möts igen!

Jag tänker ta vara på den tiden vi har.