"Jag har fått en social sjukdom från socialisterna!"
Galenskaperna flödar i boken Ingen dans på rorsor, som handlar om hur Deborah Blau försöker komma överrens med sin andra värld som har plågat hennes sinne under tonåren. Hon tas in på ett mentalsjukhus för att bearbeta sin schizofreni. Vilket förståss inte är en enkel uppgift så hon får stanna ett par år på sjukhuset och förflyttas mellan olika avdelningar eftersom hennes hälsa pendlar från självmordsförsök till eufori.

Denna boken var mitt första inköp från en second hand butik, men trots att omslaget är av den äldre modellen (det ser alltså annorlunda ut än vad den gör på bilden ovan) och att sidorna är ytterst ömtåliga, är jag väldigt nöjd med boken. Inte bara innehållet i boken, utan så fort man öppnar boken kan man känna lukten av gammla böcker. Det doftar ljuvligt, och bara det var fängslande med boken, att få kurra ihop sig i ett hörn, tända ett par stearinljus och njuta av lukten.

Hanna Green, som egentligen är en pseudonym för Joanne Greenberg, skriver intensivt om sinnessjukdomen och jag misstänker starkt att hon har gått igenom det här själv. Jag är lite missbelåten med översättningen, och som i de flesta fall skulle jag rekomendera att läsa boken på dess orginalspråk för att få en finare rytm i språket. Men i all sin ära, så har Greenberg lyckats med sina fängslande beskrivningar om sinnessjukdomen, men samtidigt lägger författaren så pass mycket fokus på själva sjukdomen att det ibland blir näst intill ointressant. Något annat kanske borde inträffat i boken, något som skurit bort fokuset från Miss Blaus krig mellan hennes goda och onda värld. Vad den nu skulle vara har jag tyvärr ingen aning om.