"Peter, hur tror du att det känns när nån säger att man stinker?"
"Tja, men det gör hon ju faktiskt. Hon luktar jätteäckligt."
"Det var inte det saken gällde. Jag frågade hur du skulle känna dig om nån sa så till dig?"
"Tja, jag skulle minsann inte vilja förpesta luften för alla i klassen."
"Det var inte det jag frågade om."
"Jag skulle bli ledsen" ,svarade Tyler och hoppade upp på knä. Varje antydan till bråk eller oenighet skrämde henne förfärligt, och hon försökte alltid gå i mellan och medla. Hon uppförde sig ovanligt moget för sina åtta år och var beskyddande mot dem som bråkade.
"Och du då, Sarah?" frågade jag. "Hur skulle du känna dig?"
Sarah tittade på sina händer för att undvika att möta min blick.
"Jag skulle inte precis gilla det."
"Nej, det skulle nog inte nån av oss. Vet ni nåt bättre sätt att ta itu med problemet?"
"Man skulle kunna tala om för henne i hemlighet att hon stinker", tyckte William. "Då skulle hon inte behöva känna sig dum."
"Man skulle kunna lära henne att låta bli", tilltalade Guillermo.
"Vi skulle kunna hålla för näsan allihop", sa Peter. Han var ännu inte villig att erkänna att han hade yttrat sig ohyfsat."

Detta stycket är ur Torey Haydens fjärde bok som handlar om hennes erfarenheter som barnpsykolog samt från hennes specialundervisning för barn med psykiska störningar. Jag har läst de tre tidigare böckerna, varav den första (Burpojken) har enligt min mening varit den bästa hitills. Jag tror att uppfattningen om att det oftast är den första boken, eller den första filmen i en serie eller i en triologi oftast är den bästa. Men romanen Rävungen håller måttet rätt bra, och är en av de bättre böckerna Hayden har skrivit.

Böckerna innehåller ungefär samma koncept, Hayden får ta hand om en unge som har en allvarlig psykisk störning, som i detta fallet beror på att flickan Sheila, som är Rävungen, har levt sina första sex år i misär i ett arbetarläger, med en pappa som är alkoholist och inte kan ta hand om sitt barn. När Sheila kommer till barnpsykologen Torey Hayden är hon trotsig, smutsig, och rädd. Men Hayden gör sedan sitt bästa för att reda upp flickans känslor, vilket visar sig vara mer komplicerat än vad hon trodde eftersom hon har ytterligare åtta barn som behöver tillsyn.

Jag har fastnat för Hayden, inte för att språket är märkvärdigt eller för att berättartekniken är enormt fängslande, utan för att hennes berättelser är väldigt sanningsenliga och därför tröttnar man inte på att böckernas innehåll påminner av varandra. För situationerna Haydens barn lever i, inte bara inuti böckerna utan även i verkligheten, är så inviduella och personliga, att de inte går att jämföra med varandra. Haydens kunskaper om barn skiner igenom böckerna. Hon skildrar inte bara ett barn som är uppvuxen i misär, utan beskriver barns lekfulla och roliga sätt och får läsaren att hänga med djupt in i tankarna hos ett barn som inte bara är en psykisk störning, utan också ett gulligt litet barn. Ett plus i kanten är  att man har ett litet större intresse för just pyskologi eller psykiska störningar, och eftersom detta ligger mig varmt om hjärtat, så älskar jag dem.