Jag har alla odds emot mig.

Vad gör jag när de jag älskar vänder sin rygg mot mig? Förutom att jag kan tvivla på min existens och acceptera att mina värderingar är så felaktiga, att jag skrämmer iväg de som svor att aldrig överge mig.
Vad finns det för alternativ?

Ska jag vandra runt längs gatorna i stadens mörker och lyssna till andras fotsteg och inse att mina egna fotsteg inte har en färdriktning. Så som en man som inte har ett hem att återvända till.

Jag kan inte tillåta mig själv att nedvärdera mig själv så pass mycket, att jag ifrågasätter vem jag är. Min tillit till min egen bedömning rubbas. Ska jag tro på mig själv? Och om jag inte gör det hamnar jag plötsligt i ett vakuum utan tankemässig verksamhet, eftersom jag måste bygga om varenda tanke från grunden, för mina tankar går inte att förstå. Det finns inget annat alternativt avslut, jag kommer att bli galen.

Men fortfarande tänds hoppet och ett litet frö gror, av att de som svikit mig genom att släppa taget om mig så att jag föll ner till ett sinnessjukt tillstånd, har de agerat fel och missbedömt mig? Eller är jag från en helt annan värld, så att inte en enda tanke begriplig?