Pappa steker ägg med extra mycket margarin och salt. Jag äter det med en grov macka med smör på och ett par genmodifierade tomatskivor med ytterligare mer salt på. Det är skönt att känna hur allt detta ordinära och vardagliga snuddar vid mina läppar. Dessa vanliga ting, så som ägg och tomat, glider ner i min hals så lätt, med hjälp av allt matfett.

Jag äter i stället för att kräka galla åt all min åtrå och all min svartsjuka. Jag vill spy på alla små söta par för att jag är så avundsjuk, så om jag inte äter tillräckligt nu så har jag inte nog med frätande och nersmälta matrester att spy upp på dem. Jag gråter med en gång så fort jag slår på tv:n för att oavsett vilken kanal jag tittar på så dyker det förr eller senare upp ett alldeles för förälskat par som ser synnerligen för bra ut och som så klart ser så fruktansvärt lyckliga ut. Det är vad alla filmer och serier går ut på: att man bara ska stirra på en lång jävla långfilm där paret i fråga egentligen inte har några problem för det kommer ändå alltid ordna upp sig till slut så egentligen är de lika äckligt förälskade i varandra under hela filmen.

Som här om veckan när jag sappade vidare till SVT1 från kanal 5 och det visar sig att de precis har börjat en film om en tysk kille (i samband med Berlinmurens fall) som är oskuldsfullt söt och som träffar en så förtrollande, helt enormt, söt tjej som han så jätte fint förlorar sin oskuld med en tidig sommarmorgon i gryningen då de sedan vaknar omslingrade med näsorna mot varandra, hand i hand (mjukporr). Då har filmen ungefär varat i en timme varav de 59 minuterna av den timmen har jag gråtit och snyftat. Femtioelvatusen gånger har jag bytit kanal men ändå återkommit till samma jävla äckliga jävla romantiska snyftarfilm som man teoretiskt sätt skulle kunna leva i.

Så fortsätter jag att gråta för att nu är jag så himla arg på mig själv för att jag så innerligt önskar att jag kunde leva det livet som karaktärerna har i filmen. Självfallet försöker jag sedan övertala mig själv om att detta faktiskt bara är en film så jag borde inte sitta här och gråta och jämföra mitt olycksaliga liv med övernaturliga skådespelares. Fast innerst inne vet jag att det finns en chans att det skulle kunna ske. Jag får helt enkelt inte mitt gråtande att upphöra.
Därför är jag ytterst lättad över att jag sitter och trycker i mig så mycket fett som möjligt (tomaterna är mest till för att övertala mig själv om att det finns någonting nyttigt i det jag äter) så att jag slipper åtrå, sakna och älska och gråta över att allting är som det är. Ensamt.