Varje gång du inte är hos mig svider det att andas. Mina andetag är så tunga och min kropp är vek och allt jag gör är att sukta efter dig. När du inte finns här och kan röra vid mig, torkar min hud ut och låser in mitt hjärta. Att inte få röra vid dig nu, ta i dig just då, är att förgöras långsamt. Jag längtar hela tiden efter din beröring, dina läppar och din kropp. Varje sekund motsvarar en timme och varje minut är som en evighet. En evighet utan dig.
Men jag undrar om du känner likadant, för jag väntar i timmar på att du ska ta i mig, och jag väntar ibland i dagar efter att få träffa dig. Jag kan inte annat än att ifrågasätta om du verkligen längtar efter mig så som jag längtar efter dig, eller om du helt enkelt vill se mig våndas?