"Mina läppar är tätt förseglade. Orden sover i ett tidens hörn."

Det tog mycket längre tid än vad jag förväntat mig att läsa de över femhundra sidor av Kafka på stranden av Haruki Murakami som handlar om Kafka Tamuras underliga liv efter att han rymt hemifrån. Vi får även möta Nakata som i en underlig olycka har förlorat största delen av sin intelligens, men i stället fick han gåvan att tala med katter.

Hela berättelsen är över huvud taget mycket underlig, och det är först efter trehundra sidor som allt obegripligt som skett verkar så obegripligt att det börjar bli begripligt. Personligen föredrar jag mer jordnära berättelser så att jag själv kan relatera till bokens karaktärer, miljö och händelser. Miljön är också ytterst främmande för mig eftersom det utspelar sig i Japan.

Men Murakami har lyckats blanda alla overkliga händelser med djupa och mer vanliga känslor som existerar hos en tonårspojke. Dessutom beskriver han dessa känslor på ett nästan poetiskt sätt. Hans språk är mycket målande, för att inte tala om hans sexskildringar.