En dag passerar, eller kanske är det flera dagar för med dig finns det ingen tid. Jag försöker åtnjuta varje sekund av vår tid tillsammans, men varje gång du tittar på klockan hugger det till i hjärtat. Tänker du gå? Eller vill du gå? Kommer jag återigen att få vakna upp ur en mardröm utan att finna din bröstkorg mot min rygg? Kommer din arm inte vila över min kropp?

Jag vaknar upp ifrån ett avsked denna morgon, och jag inbillar mig att en del av sängen fortfarande är varm efter din kropp. Jag inser hur meningslöst alla vardagliga ting plötsligt är om jag inte får dela dem med dig. Hur löjlig min röda Stalin-tandborste verkar när du inte använder din moderat blåa och hur kall är nu inte snön som plötsligt var så vacker när vi stirrade ut? Så ensam jag känner mig.