Pollenallergin klibbar i mina ögon och täpper till i min näsa. Det som i natt skulle bli en lång nio timmars sömn resulterade i att jag under nattens gång vaknade två gånger - utan anledning. Jag bara slog upp ögonen och stirrade upp i taket när klockan var fyra på morgonen och jag kunde inte heller erinra mig om varför jag vaknat. Visst hade jag drömt något med obehag och visst var jag lite täppt i näsan, men inga större bekymmer.

Ibland räcker orden inte till när man inte står ut med sig själv längre. Jag vill bara börja om, och vakna upp till en ny grå och mager morgon.

Vi fikade på en uteserveringen på gågatan i Malmö. Jag åt en dyr räksallad och du åt upp mina brödkutonger. Jag drack en stor kaffe och du drack en liten med lättmjölk. Det tog mig två timmar att upptäcka att du bar svarta glasögon som ramade in ditt ansikte. Jag välte askkoppen på bordet och du försökte fånga den med ett diskret utfall med vänsterhanden, men den slog hårt mot marken. Det låg fimpar kvar på kullerstensmarken runt vårt gråmelerade bord och folk runt omkring stirrade. Fast jag endast bar en svart skjorta och hade nakna ben beskrev jag min längtan efter hösten och att få bylta på mig. Jag stod kvar och pratade om ovissheten när caféet hade stängt fast att du stod och hoppade på stället och var frusen. Vi sa adjö och jag promenerade ensam genom stadens smågator och tittade i skyltfönstrena utan att se. När jag kom hem hade tiden stannat.

Jag vaknar upp i min bädd av solens första timmar som skiner in genom mitt sovrumsfönster och sticker mig på ögonlocken i mina drömmar. När jag vaknar upp och ser att det är solen som välkomnar mig för första gången på flera dagar börjar jag frysa. Jag trär ylletofflorna på fötterna och tar täcket om mig samtidigt som jag sätter mig i skräddarställning i sängen och låter kaffekoppens heta yta värma mina lår. Idag kommer att bli en bra dag, tänker jag och sörplar upp lite kaffe genom mina spruckna läppar. Sen spiller jag ut kaffet i sängen.

Måndagsmorgonen breder ut sig över nya vyer. Jag ska dricka svart kaffe och promenera. Kaffet är för starkt, så starkt att det blir strävt på tungan längst in mot gommen. Sedan ska jag cykla, åka buss, promenera igen, träffa den vackraste göteborgskan, promenera vidare med henne, gå på jympa, promenera till bussen, åka buss, cykla hem, jobba. Vanligtvis brukar jag inte åka buss, det blir så komplicerat. Nu går jag.

Med morgonkaffet i handen och det ruggiga vädret utanför så njuter jag till fullo av msjin enda lediga dag denna arbetsvecka. Igår kunde jag släppa alla tankar på arbete och tände i stället ljuset i bokhyllan, kokade grönt te och drack ur favoritkoppen samtidigt som jag läste Ranelid under nattlampan ända in på småtimmarna.

Jag vaknde upp efter en berusande natt fylld av rytm och eufori. Jag kokade kaffe och avnjöt det på balkongen innan jag begav mig ut i regnet. Jag tog en promenad genom regnet och jag upplevde det som att jag aldrig tidigare känt mig så befriad. Jag sprang, jag hoppade i lera och vadade genom vattenpölarna på fastande mage. Det finns inga hämningar ute i regnet bara frihet.

Jag lyckades somna om en timme och vaknade strax innan klockan sju av mitt eget hulkande. Jag steg upp ur sängen och gick ner i köket med bara ben och en stor bomulls t-shirt och bryggde kaffe. Under tiden som jag väntade på att kaffet skulle bli klart lyssnade jag till det skorrande ljudet från kaffekokaren och lutade jag mig mot diskbänken och såg ut genom köksfönstret där den gråa världen mötte min blick. Nu dricker jag svart morgonkaffe ur en gammal favoritmugg som flagnat i färgen direkt från sängen samtidigt som jag läser Tusen kvinnor och en sorg av Björn Ranelid. När den sista skvätten kaffe kallnat ska jag gå på morgonpromenad i det grå.

Somliga nätter utan sömn bringar oro och spänning i min kropp. Tillståndet mellan trötthet och vakenhet, och kampen mellan viljan att somna och tankarna som maler runt i huvudet gör mig utmattad. Men det finns undantag, under några sömnlösa nätter strömmar ett lugn och stillhet genom kroppen. Då tankarna och kroppen förenar sig i ett tillfälligt fredstillstånd och hela världen fylls med ro. För att efter en sömnlös natt döljer sig alltid ännu en och en ny chans till att somna.

Vi somnade tätt intill varandra på hans bädd som han hade dekorerat med mörkt röda rosblad. Vi tumlade runt bland doften av rosor och rosbladens mörkt röda nyans färgade av sig på lakanet. Ett blad fastnade på hans höft. Jag plockade bort det och tänkte att jag har nog aldrig älskat någon så mycket som jag älskar honom nu.