Alla hjärtans dag
Den 24 januari
Den 31 januari 2010. Ungefär samma tidpunkt som ovan, natten till söndag. Antal: Tre gånger. Första gången ej besvarad. Övriga gånger besvarat. Tillstånd: berusad. Plats: ännu en trappuppgång på översta våningen.
Gå inte
Jag försöker komma på något negativt om dig så att mina tankar inte ska dras till dig lika mycket, men den enda negativa sak jag kan komma på är att du går.
När du sover
Du sov med ansiktet lutat bort ifrån mig så att din vänstra kind vilade mot en kudde. Din mun var lätt öppen och dina läppar var en aning spruckna, mest på underläppen, efter din förkylning. Dina ögonlock var hårt slutna och dina andetag tunga. Jag vilade mitt huvud mot din utsträckta högerarm. Jag låg på sidan med handen på ditt bröst för att känna hur luften spreds i dina lungor och sakta försvann igen.
Jag kysste dig försiktigt i nacken ett par gånger men du märkte ingenting. Jag lyfte sakta upp huvudet från din arm och kröp närmare din kropp. Jag drog upp täcket under hakan och la mitt huvud på ditt hjärta. Du andades högt när jag såg ut genom ditt rumfönster. Snön föll fortfarande denna tidiga morgon, fast att det hade snöat hela natten. Det stora trädet utanför såg alldeles förfruset ut med sina nakna grenar som nu var täckta med snö. Jag kysste dig på munnen och du vaknade.
Tätt intill dig
Vet du hur det känns att ligga hos dig? När jag betraktar ditt mjuka ansikte med dina vackra anletsdrag gör det ont inom mig för jag är inte kapabel till att uttrycka ett enda ord för att beskriva hur mycket du har växt i mig. Du är en renhjärtad och vacker människa och jag är så rädd för att om jag ens ger dig en endaste blick för mycket eller för lite, så kanske du inte finns kvar där när jag öppnar upp ögonen igen.
Jag vill berätta om dig
Jag vill berätta om dig, om skuggan i dina anletsdrag och om doften från din hud. Jag vill återberätta historien om oss, precis som när du berättade om din målande barndom. Jag önskar att någon kunde lyssna på dina andetag i mörkret, så som jag gör, så att de kan påminna mig om hur tryggt och rofullt det låter.
Jag vill berätta om ditt försiktiga sätt och din ömsinta kärlek på ett obeskrivligt sätt. Jag önskar att jag kunde bevara alla ord och meningar du uttryckt - i mitt minne. För att jag ska kunna återgå till de stunderna och de sprudlande känslorna jag upplevde när jag sa att jag var kär i dig och du sa: "Jag är kär i dig också". Jag vill berätta om dig, hur jag kände dina läppar mot min kropp och hur din hud smakade.
Kyssta läppar
Den åttonde september 2008 skrev jag i bloggen att botemedlet mot ensamhet var att vara med någon, "helt enkelt". Jag tror att jag skrev dessa få ord för att det dels var någon som hade sagt detta i en konversation, samt att jag i viss mån trodde på det.
Nu hånskrattar jag mig själv upp i ansiktet eftersom jag sitter här ensam med en säng som luktar lust och åtrå med kyssta läppar och ett stort vakuum i hjärtat efter att han nyss gett sig av. Jag känner mig så oerhört ensam när han inte är här, det vill säga ett tusental gånger mer ensam än tidigare. Hur kan man vara så underbar att man får ett hjärta att brista bara med avsaknaden av sin närvaro? Det är nog bara han som kan det, i alla fall när det gäller mitt hjärta.
Monsterkärlek
Jag vill klösa och riva i sönder min hud som en gång var så mjuk och vit som nu har blivit grå och torr som fnöske med kraftig hårväxt. Mina tårar strömmar ut av all sorgsenhet. Jag plågas av ett hjärta som värker så innerligt hårt, att hur mycket jag än försöker hålla tillbaka mitt inre monster så går det inte att hindra att det monster som värker inom mig egentligen är den kärlek jag inte vågar synliggöra för dig.
Another heartache, another failed romance
Isolerad, enslig och orkeslös. Om man inser hur mycket mer ensam man blir utan respektive, hur märkbar blir inte tomheten efter den som lämnat oss då? Hur mycket rädsla och sorg dyker inte upp i bröstet när vi saknar någon vi älskar?
Vederbörande person behöver inte ha avlidit eller fått en kroniskt obotlig sjukdom, utan han kanske bara råkar befinna sig ett par hundra meter runt hörnet av mitt hjärta. Det är obegripligt svårt att uttrycka hur man saknar någon utan att egentligen berätta det.
Kapitel 15: ett avslutat kapitel
Jag svor att jag inte var nedstämd samtidigt som jag kramade om honom hårt i min famn och lutade min haka mot hans axel medan jag fällde två sorgsna tårar bakom hans rygg.
Hur smärtsam är inte ovissheten och hur mycket skada kan ett hjärta tåla?
Inte mer.
Älskar, älskar inte?
Finns det ett slut för oss?
Täcket
När mina ögon svider av trötthet och min kropp är utmattad av sinnesförvirring och rumlande trillar jag baklänges ner i en mjuk bädd. Jag ligger naken och stirrar upp i taket, livlös, med intetsägande tankar. Jag trycker ihop täcket så som om jag försökte knåda ihop det till en avlång deg och trycker det emot min vänstra kind. Jag njuter av värmen och tryggheten från att luta och stödja ansiktet mot något så mjukt och behagligt.
Föreställningen om att det är mer än bara ett sängtäcke väcker mina lustar. Det kunde vara en människa som jag vilar mot, någon som delar med sig av sina andetag, en man som vilar med sin kropp emot min. Men min fantasi förstörs när jag försöker att känna hans doft och smaka på sötman från hans hud. Det är då jag inser att det fortfarande bara är ett täcke, eftersom det inte doftar man eller smakar kropp. Det luktar som mig.
Jag är måttligt övertygad om att ni någon gång måste ha placerat er egen hand på er höft och innerligt önskat att det inte var er egen? Ni måste väl ha önskat att det hår som snuddar vid er i nacken är en smekning och att han plötsligt ska ligga där, verklig?
Jag somnar till slut med täcket helt slutet tätt omkring mig.
Född att älska, igen
"Det finns mer hunger efter kärlek och uppskattning i världen än efter bröd."
MODER TERESA
Find me here
Ju mer jag tänker på det så måste jag till sist inse att jag behöver vara ensam. Jag är trött på att vara kär i kärleken.
Känslomässig förlamning
Jag lider av förlamning av högsta graden. Jag oförmögen att andas, inkapabel till att känna, till tänka, till att leva ut mina lustar och uttrycka den extra uns av enegi och livslust som jag behöver för att att skriva, läsa och leva vidare. Mina tankar fylls åter och åter igen av vanvett. Jag är ur stånd till att uttrycka den minsta känsla. Jag är inte känslokall, tvärtom. Mina känslor har svämmat över och jag håller på att drukna av svidande känslor av sorg, hjälplöshet och tomhet. Jag är inte hjärtlös, mitt hjärta är bara inkapabelt till att fortsätta slå.
Men så plötsligt lättade ett litet bekymmer från mina axlar, så att den isande vattennivån sjönk och jag är inte stel och kvävd av känslomässig förlamning. En liten röst, ett varmt inre, ett ljus, ett fallande visnande löv i ensamhetens kyliga vind sjönk och sa: fortsätt.
Jag har öppnat en bok igen och har redan nått mitt andra kapitel.
Ditt hjärta i min hals
Jag kan inte andas längre, inte tala, och inte prata. Jag kan varken skratta eller le.
Jag är så rädd för att röra mig, bita ihop och säga ifrån. Jag är rädd för att andas.
Hycklare
Renhjärtad
Jag avundas din oskuldsfullhet och den frid som vilar inuti dig när du sover med tunga andetag och hur dina ögon lever i natten när du bevakar mig av omsorg och tröst. Du är en ung men en renhjärtad man. Jag är en ung kvinna, vars sorg driver mig bakåt och jag är rädd för att mitt förflutna hindrar mig från att leva i nuet, med dig. Jag önskar att mitt sinne hade varit lika fridfullt och enkelt som ditt så att jag hade kunnat leva med dig.
Om jag bara kan få höra dig andas igen.
Tystnaden
Det skarpa begär vi har att få tala med varandra, berätta historier för varandra, får inte träda fram. Jag tillåter mig inte att måla upp mina drömmar för honom, mina fantasier. Jag får inte berätta om mina djupaste tankar och han vågar inte berätta hur han känner just nu i denna kortvariga stund. Ingen av oss vågar berätta hur mycket vi tycker om varandra. Trots att hans mun ständigt letar efter mitt bröst och stannar kvar med sin mun som ett ensamt barn som letar efter att livnära sig i sin moders famn.
Trots att han håller om mig så hårt, kysser mig så ömt och att jag besvarar hans minsta rörelse, så är vi ändå tysta. Det vilar en tystnad som är svår att bryta, eftersom vi försöker följa våra antaganden om vad han känner när jag rör vid honom. Hur vet han vad jag känner, och hur vet jag vad han tänker? Varför är vi så tysta?
I thought that I heard you laughing
En liten del av mig själv förtviner när jag ser ditt skratt framför mig.
En del i taget förmultnar varje gång jag tänker på dig.
Och nu gror nya känslor inom mig.