Min natt var orolig, jag kunde inte sova ordentligt. Vaknade flera gånger under natten, om och om igen. Jag drömde verklighetsframträdande mardrömmar. Mitt dåliga sätt att sova kommer i perioder. Nu är det tydligen dags ingen för sömnlösa nätter späckade med mardrömmar.

Innan jag gick o la mig hade jag satt bak luggen med en tofs och ett par klämmor. Mest för att det inte skulle se helt åt helvete ut när jag vaknade nästa dag och inte skulle orka med att göra något åt mitt hår eftersom jag skulle upp och jobba. Under natten drömde jag osammanhängande och oroligt. Jag hade svårt att skilja på vad som var dröm och vad som var verklighet. Antagligen för att en del var verklighetsbaserat.

Jag drömde att jag fick en gigantiskt insekt i håret, i min lugg. Ni som känner mig bra vet att jag inte klarar av insekter, dem är små och äckliga, jag är livrädd för dem. Insekten såg ut som en kackerlacka, den var stor, rund och äcklig, men den surrade. Som en humla eller en geting.
Först insåg jag inte att jag hade den där, jag tittade så att ögonen gick i kors och såg att det var något svart i min lugg. Jag hörde röster, och kände av att det var någon som stod bredvid mig.
Sen började "det svarta" surra. Jag insåg att det var en insekt och såg närmare på det kackerlackliknande krypet och greps av panik. Jag skrek, skakade på huvudet. Jag försökte slå bort den, men ingenting verkade hjälpa. Jag blev panikslagen och skrek på hjälp. Försökte få kontakt med den som stod bredvid mig. Det fick jag aldrig. Jag vaknade, av att jag la invirad i mitt täcke, kastade mig själv fram och tillbaka och skrek. Mamma hade kommit in i mitt rum och försökt väcka mig. Undrade vad som hade hänt.

Efter ett tag lugnade jag ner mig, insåg att allting hade varit en dröm. Kände efter och märkte att det som i min dröm hade varit en stor äcklig, surrande, kackerlacka egentligen hade varit min lugg, sammansatt med hjälp av klämmorna, som hade trillat ned i mitt ansikte.
Obehag.

Hela dagen har drömmen plågat mig med sitt minne, eller snarare med att jag inte kan minnas. Jag kan inte minnas vem det var som stod bredvid mig. Det retar mig att jag inte kommer ihåg, för jag vet att det var någon betydelsefull. Någon som jag bryr mig om. För jag kände mig sårad och efterlämnad då personen inte ville hjälpa mig. Kanske var den lika skräckslagen som jag? Eller, är det någon som ska svika mig?

Haha, jag borde inte försöka tyda mina drömmar. Jag kan dock inte låta bli att tro på dem.

Du, vad hände? Vart tog du vägen? Jag vågar inte följa efter, kan du inte komma tillbaka och hämta mig?
"Det gör ingenting, om dina händer är här".

Tröstlöshet.
Såren läker, rivs upp,läker igen för att åter rivas upp. Finns det en gräns för hur mycket psykisk smärta en människa kan klara av?

Plötsligt fanns det där, ett tomrum. Eller en stor klump mitt i bröstet på mig, i mitt hjärta. Jag kan se det framför mig ; en stor svart gegga som geggar ner mitt rödrosa hjärta och färgar det svart, som tjära. Ungefär som när lugorna skadas av rökning. Mitt hjärta är skadat, och jag vet inte ens varför.
Fucking fix it jävla idiotjävel.

Jag pratar mycket skit, mer än vad som gynnar mitt eget bästa. Det handlar om mitt behov att få uttrycla mig, att få samla ihop ledtrådar till varför jag känner som jag gör. Ta det inte personligt.

Jag framstår som en tönt och idot. Jag borde vara för gammal för att skriva en massa sentimentalt trams om mitt hjärta. Det är just där skon klämmer. Att jag är stor, att jag är gammal.

Jag är inte längre den lilla tjejen som ansträngde sig för att läsa de två meningarna i Valen Walle boken. Jag kryper inte längre på golvet. Jag går inte längre in till mamma och pappa och kryper ner mellan dem i deras säng, för att sedan slumra till och väckas av att min lillebror också vill ha plats. Jag är inte fyra år längre, på väg hem från Spanien, då jag upptäckte att jag tappat bort min Tom & Jerry nalle. Jag sitter inte längre på köksbänken och äter upp kaksmeten som mamma bakat, och kladdar ut det i hela köket och över mig själv. Jag är stor nu.
Så stor att jag måste inse att när någon jagar mig så kan jag inte bara ropa på mamma.

Det var det som hände igår. Jag och Älskling var på väg hem från Malmö Stadion, vi hade tänkt sitta där och lyssna på Elton Johns konsert. Det tog alldeles för långt tid innan han startade, så vi hörde endast en liten bit av förbandet (jag vet inte ens vem dem var), sen tröttande vi och begav oss hemåt. Vi lär ångra det, att vi inte stannade för att lyssna till Elton John. Om vi hade gjort det, hade det kanske aldrig ägt rum?
Antagligen.
Det har jag fått lära mig, att så får man inte tänka. Tänka att om jag inte gjort så, kunde det varit annorlunda.

På vägen mot busshållsplatsen vid stadsbibloteket, stannade ett par utländska killar bredvid oss när vi stod och väntade på övergångsstället. Hej, sa en av dem, en neger med ljusblå keps (jag försöker inte vara rolig, han hade faktiskt det). Vi brydde oss inte om dem, och Älsklingen som hade sin cykel ramade mig en bit, killarna cyklade förbi oss. Sedan stannade dem upp, såg efter pss. Jag bad Älskling köra en annan väg. Det gjorde hon. Dem följde efter.

Jag upptäckte honom en stund senare, jag såg hans ljusblåa keps vid kröken. Jag kunde inte undvika att gripas av en sting av rädsla. Älskling tampade på fortare.
Vi stannade och satte oss på en trappa bredvid en uteservering. Vi vågade inte röra oss. Dem gömde sig, dök upp, gömde sig igen och kom tillbaka. Till sist stod dem bredvid oss. För att sedan försvinna in på uteserveringens resturang.
Jag måste ringa någon.
"Ring Eddie, Emelie, ring Eddie, han slår ihjäl dem" sa Älskling. Jag ringde honom. Som räddaren i nöden dök han upp ur intet och sprang efter dem jävlarna som försvann snabbare än vinden. Lättnad. En stor knut i magen.

Efteråt sa Älskling till mig att hon tyckte det kändes som när hon var liten. När hon skrämt upp sig själv, och blev livrädd när hon såg att någon följde efter henne, hon ropade på mamma. "Det kändes som en grej som skulle hända när man var liten". I så fall är jag fortfarande liten. För jag ville bara skrika efter mamma, trygghet. Omringad av utländska killar känner man sig inte trygg, tvärtom, hotad. Jag önskade innerligt att mamma skulle vara där, eller att jag skulle vara hos henne. Gör mig liten igen. För jag orkar inte känna det längre, känna det igen, känslan av att vara hotad.
(det var inte första gången)

Är det så, att vara stor, att ta ansvar, innebär att man kommer att utsättas för obehagliga situationer, där hjälpen kanske är långt ifrån? Där tryggheten är ett minne blått?

När du släppte taget om mig mamma, även om det var det enda jag bad om, det enda jag strävade efter under min tonårsrevolt, så var det inte en önskan inifrån. Jag ville bara vara lika tuff och stark som alla andra.

Det blev jag aldrig.

Detta känns underligt, att vara tillbaka. Tillbaka igen med skrivandet. Visst har jag skrivit ett par rader då och då i dagboken på helgon, men det var absolut ingenting seriöst. Det finns i och för sig inget som svarar för att detta ska bli det.
Jo, det gör det. Med tanke på att mina första rader här är seriösa och redan fulla av meningslöst skitsnack så lär det blir seriöst. Samt att jag har sommarlov, så jag har all tid i världen på mig. Om man bortser från de två minuter jag måste plugga in verb för att klara av Engelska B kursen, tro det eller ej, jag ska göra det - det är i alla fall min tanke.

Något som är ännu mer otroligt är att jag har städat mitt rum. Det är min kära mamma som brukar stå för den delen, det är inte speciellt mycket jag gör för att hjälpa till här hemma. Jag städar ju inte ens mitt eget rum. Mamma gör allting, precis allting. Det är svårt att inte gripas av skuldkänslor, när jag bara försvinner ut ur huset jämt. Det beror inte endast på ständingen, jag klarar helt enkelt inte av att vistas hemma. Jag kan inte ens stanna för en filmkväll med familjen.
Jag tror jag fasar för det, rastlösheten driver mig. Hela tiden tänker jag strategiskt, vad ska komma sen? Vad händer efter detta och hur gör jag det? Även om jag har sommarlov har jag hela tiden ett schema i huvudet över vad jag måste göra under dagen. Jag kan inte släppa det. Om jag ska se det som tvångstankar eller stress känns irrelevant, men det finns väl en länk, ett samband mellan dem.
Hur som helst, har mamma fixat ett sommarjobb till mig (jag försökte inte ens att leta själv) , ett städjobb. Jag startar redan på måndag morgon, så tidigt som halv sju börjar jag varje dag i två veckor.
Jag tänkte bjuda mamma på bio senare när jag fått min lön för städjobbet, vad sägs som det? Jag hoppas hon blir glad. Emelie, se nu till att göra det också!

Jag säger bara ; min vägg! Den blir bara bättre och bättre. Men samtidigt blir det trögare och trögare att hitta något att sätta upp. Det ska ju helst vara ett minne eller ha en personlig innebörd. När jag nu på senare tider inte har hållit mig särskillt aktiv varken inom läsandet eller skirvningen så har idéerna sinat. Nu är det dags ingen.

Om jag vågar.